Det var en vacker attosekund i en attokubikmeter nånstans i ottan strax efter en svensk småstad.
Av de miljarder äventyr som där utspelades var det särskilt ett som 
var extra kort och intensivt. 
Det var denne Nano-Onan som dansade en dans med en attans rar tjej. Nano-Onans kinder blånade av ömhet och blygsel. Ingen vet varför kinderna blev blå. Och inte vad det var för musik som spelades.
Äventyret fortsatte, och tog det inte slut så fortgår det ännu.