Människor som lever i kramp. De kan inte andas. De sitter fast i djävulens järngrepp och skulle behöva en överdos kärlek men vem kan älska någon som är helt slut? Psykiatrins avmätthet. Patientens rum på avdelningen är kallt. Doktorns döda blick. Samhället skiter fullständigt i hur dåligt människorna mår.
Det finns inte plats och tid för kris.
Maskinen bara måste fungera för att Sverige ska vara funktionellt och framkant.
Vården består av att patienterna ska ligga på sängen och pilla med sina mobiler precis som de gör hemma utslagna från den varma gemenskapen och den reserverade sjuksköterskan kommer med mediciner och patienterna skulle vilja slå henne på käften.
De människor som inte håller måttet, inte klarar av kraven och som dessutom mår dåligt psykiskt måste sorteras ut i facket marginaliserade och omgivningen har aldrig gjort något fel och doktorn med sin obehagliga döda blinda förödmjukande blick och vandra fram och tillbaka i korridoren och vänta
på någonting som aldrig kommer att hända.
Massor av kärlek skulle dessa människor behöva men vem orkar med någon som är helt slut och utslagen för då vaknar den egna ångesten och skuldkänslorna och solen har inte varit framme på tre veckor i detta helvetiska november och gängkriminaliteten och Gaza och Ukraina och terrorhotet och Richard Jomshof. Ikväll kommer i alla fall den snälla skötaren Kent. Han som ser hör förstår och bekräftar oss stackars urballade patienter.
Han som får en att inse att man är en helt OK människa trots allt. Trots mörkret, kaoset och panikångesten. Men jag vet hur det kommer att bli: utskrivning om 3 veckor och hem till det fullkomligen urspårade skräckkabinettet. Inget riktigt liv, permanent sjukersättning, ensamheten, rösterna inne i väggarna, alla människor som konspirerar mot mig och som går i lägenheten om nätterna.
Det är mycket bättre här på Avdelningen Fågelsången och ligga och läsa Tintin och låtsas att man är åtts år och snälla mamma som lagar köttbullar och sen är det Huset Silfvercronas gåta på TV. Det är 50 år sedan.
Doktor Stropps uppfodrande ögon, som att han kräver att man faktiskt måste skärpa till sig och börja att uppföra sig som en normal och anständig medborgare. Delvis fel diagnos igen, han missar som vanligt min bipolära sjukdom.
Psykiatrin är långt ifrån professionell. Oj där vsr det en till stackars människa som begick självmord. 3-4 per dygn i välfärdsparadiset Sverige. Solen lyser med sin frånvaro. Vandra fram och tillbaka i korridoren, en slags vallfärd mot ingenting, mot undergången, mot ett totalt meningslöst så kallat liv. Kent med sina varma seende ögon. Allt psykotiskt jidder i TV-rummet som gör att det är omöjligt att koncentrera sig.
Mamma som höll om mig när jag var liten, nu är okontaktbart dement. Människor som vi skulle behöva massor av kärlek men vem orkar och förmår bry sig? Förutom skötaren Kent.