Ibland så tänker jag på de förnedrade barnen som går genom katastrofers eld och is med föräldrar som är barn de också. Omgivningen som frågar sig konfunderat varför krisar dessa förödmjukade och vanvårdade barn? Några av dem går metodiskt och envetet in för att utplåna sig själv medan andra vänder sina aggressioner utåt. Andra barn torskar på alkohol och droger och blir hemmasittare. Varför krisar barn och ungdomar i ett alldeles för hårt och kallt samhälle. Varför springer Edvin och Jocke omkring och tänder eld på byggnader höga på fentanyl, stesolid och vodka? Vad är det i tillvaron som de bara inte kan finna sig i. Varför tog Klara 13 år livet av sig i tisdags? Kan det ha berott på att det inte fanns någon kärlek i hennes hem och att hon var systematiskt mobbad i åratal. Om de vuxna inte är goda människor varför ska vi vara det?
När samhället har spårat ur varför ska vi anstränga oss för att vara skötsamma och ordentliga? När vuxna människor sparkar på barn som ligger ned är det så förvånande att att allt ballar ur i knark, alkohol, psyksjukdom och våld. När de vuxna inte förmår att sätta tydliga gränser vem ska då göra det? De kriminella gängen suger in barn till sin verksamhet med en hypnotisk kraft och Sverige häpnar och förskräcks. Hur kan det bli så här i vårt goda och anständiga land? Vi har inte gjort något fel. I frånvaron av kärleken väller mörkret och kaoset in. En sjuk sorts anarki står på agendan medan alltför många vuxna går omkring och sover. Vissa barn är lyckliga och lever i perfekta förhållanden. Kärleken och sanningen är en vaccination mot elände och misär. Sverige kan så mycket bättre. Fast mark under fötterna. Syre att andas. Ett ursinne av godhet.