Året var 2023 och min stackars mamma och pappa var så stressade, trötta och förvirrade med ekonomiska problem, kronofogden var här, och pappas multimissbruksproblem, och jag försökte idogt och enträget muntra upp dem vilket var stört omöjligt för en liten 10-årig pojke. Det blev pasta med ketchup idag igen så att min lillasyster skrek rakt ut. Det är ingen som vet hur det är att sitta fast. Det är ingen som fattar hur det är för ett barn att varje dag se sina föräldrar stå vid randen till en avgrund och total kollaps. Det omöjliga i att koncentrera sig i skolan och den ständiga klumpen i bröstet och kompisar som vet exakt vilken knapp de ska trycka på. Barn kan vara fascister. Och Jimmie Åkesson på TV. Pappa går på billigt rödvin idag i kombination med stesolid som får honom att sväva fram och kvittra som en glad fågel. Tintin, bygga lego och lyssna på ABBA är min räddning. Mamma är en stesolidpåverkad AI-robot i köket som hela tiden undviker blickkontakt. Mina så kallade föräldrar är starkt övertygade kristna. Djävulen bor i min garderob och ska kasta mig ned i helvetet. Min åttaåriga lillasyster lider av autism och ADHD. Pappa har förlorat körkortet när han körde berusad häromkvällen. Det är Agneta Fältskog som jag älskar. Jag får nästan inte vara med och spela i ishockeylaget. Jag är så liten och späd att tacklar omkull mig. Storebrorsan kom hem hög på LSD och ville peace, love and understanding. Det blev ett himla hålligång. Pappa är ett ångestvrak på morgonen efter. Mamma låtsas som ingenting.
Pappa gjorde klassresa vilket gick åt helvete. Den bipolära depressionen och gränspsykosen kapar honom längs fotknölarna. Det är roligt att se honom och lillasyster som gömmer sig i en skrubb tillsammans med sin troget snälla låtsasvän Bosse. Bostadsområdet är betong. Ungdomarna sitter i källaren och sniffar thinner och kontaktlim till tonerna av Led Zeppelin och Deep Purple. Storebrorsan har provat alla slags droger. Jag har en skitjobbig klump i magen. Fröken i skolan vet att jag mår dåligt men hennes blick flackar bara nervöst. Jag har ingen att prata med. Alla vuxna är bortvända och de har nog upp med sin tvångsmässiga optimism och positivism. Det ordnar sig alltid. Det löser sig. Pappa har slagit på stort med whiskey och valium. Vi tittar på ishockey. Mamma på stesolid. Det känns mysigt och som att vi trots allt är en lycklig och harmonisk familj som är accepterad av myndigheterna och övrig omgivning. Greve Dracula ska suga blodet ur mig för att jag har varit riktigt dum. Jag slog en mindre kille på käften. Man måste ju få bli riktigt förbannad någon gång. Mina tre äldre systrar är så idealiska, perfekta och kristna. Pappa kräks rakt över middagsbordet och systrarna flyr. Pappa ser för jävlig ut så att jag och lillasyster får ångest. Mamma bara slätar över den alltmer akuta situationen. Lillasyster säger aldrig någonting. Jag bygger en koja i mitt rum och vi ligger tillsammans och jag håller om henne som en storebror ska göra. Kärleken i familjen drunknar i det formidabla kaos som pappas excesser och hans säkra undergång skapar. Ett barn kan vara väldigt uthålligt och starkt. Men det finns en gräns. Plötsligt en dag så får jag reda på att pappa är död efter att ha begått självmord. Det är på min lyckliga födelsedag. Alla utom min lillasyster och jag tycker att det är bra. Vi får ingen som helst hjälp med krishantering och sorgeprocess för allting ordnar sig av sig själv eftersom vi är en starkt övertygad kristen familj som Gud alltid vakar över. Gud ske pris och halleluja.
Både jag och min lillasyster går in i ett konstigt traumatiserat tillstånd. Det är straffet för våra synder. Vi ligger mest i kojan och äter godis som jag har snattat. Jag känner mig som bedövad i huvudet i ett kaos som snurrar.
Det är sommarlov och mamma skaffar en ny kille hux flux, en man som älskar att plåga och manipulera barn när ingen ser. Ja käre läsare du förstår ju vilken familj jag växte upp i. Hela denna destruktiva cirkus slutade med att både jag och min älskade lillasyster blev schizofrent psykotiska i de övre tonåren och åkte in och ut på psykiatriska avdelningar med doktorer som feldiagnosticerade och kunde göra någonting.
Nu idag 40 år senare så lever vi ute i marginalen av samhället och vi lever på sjukersättning. Jag mår bra efter att ha fått rätt diagnoser och medicin. Lillasyster och jag bor tillsammans. Vi har byggt en koja inomhus där vi ligger och äter godis och lyssnar på ABBA.