Nu har jag ingen kontakt med verkligheten. Jag är 11 år gammal och min pappa har tagit livet av sig natten mot min födelsedag. Vuxenvärldens aningslösa avstängdhet. Jag sugs in i den bruna tapeten på mitt lilla rum.
Jag härmar min mamma och stänger av. Det finns inget annat vettigt alternativ. Det är en härlig eufori i att förtränga och kapsla in. Jag stirrar in i tapeten och blir någon helt annan. Att visa sig svag, liten och hjälplös är helt uteslutet. Vägen mot avgrunden sträcker sig över ett decennium. Mamma är en robot som sköter hushållet. Avstängd vräker jag i mig mat istället för den kärlek jag aldrig får. Det slutliga psykotiska sammanbrottet är som att få en slägga i huvudet. Då finns ingenting kvar och min omgivning förskräcks äntligen. En svart fasansfull mardröm inne i huvudet, en svart och bisarrt kaotisk surrealism som det inte går att få något grepp om och det går inte att kommunicera med omgivningen. Är det här straffet för allt ont jag gjort? Ett år i detta tillstånd är en evighet. En dag är en evighet. Hör du mig nere i din grav pappa? Är du medveten om min groteska personliga katastrof? Samhället som rullar på som om ingenting har hänt. Folk stirrar ut mig på stan.
Ångesten är allenarådande och allting känns overkligt och plågsamt. Jag klarar inte av att ta livet av mig. Allting är skrämmande. Jag kan inte umgås med människor och jag kan inte vara ensam. Min storasysters son är rädd för mig. Jag bor hos dem vintern 1986-87. Psykiatrin feldiagnosticerar mig. Pappa, pappa varför har du övergivit mig? Varför måste jag vara så extremt sjuk? Finns det ingen som kan hjälpa mig? Varför stirrar folk så kärlekslöst?
Varför är de så skräckslagna? Vad ska jag ta mig till med detta konstant outhärdliga tillstånd? Storasyrrorna fixar en lägenhet åt mig på våren. Där sitter jag fullständigt utslagen och stirrar växelvis in i väggen och TV:n. Annika hör av sig men ger upp. Socialtjänsten knackar på men agerar inte på flera månader. Jag försöker ta livet av mig men misslyckas. Vad har jag gjort för att förtjäna denna tortyr och förnedring? Föreståndaren på den lilla ICA-butiken stirrar på mig som om jag vore ett monster. Jag måste ju gå ut och handla mat. Jag har ingen som helst kontakt med verkligheten och staden med sina uppgifter och rutiner rullar på som om ingenting har hänt. Jag är 22 år gammal och jag sitter i en lägenhet alldeles förstenad och apatisk. När jag var 11 år gammal så upprepade jag som ett mantra: det kommer att gå dåligt för mig när jag är vuxen, det kommer att gå dåligt för mig när jag är vuxen. Jag är 11 år och ligger på min säng och pappa har dött. Någon mamma som kan hjälpa och stötta mig med traumat har jag inte heller. Det ordnar sig tycks mamma resonera. Gud hjälper Johan. Jag ligger och smälter in i den hiskeliga bruna tapeten. Jag stänger av det outhärdliga och försöker tänka positivt och optimistiskt. Det är så mycket enklare och bekvämare att sätta på en sprallig och välmående mask än att visa hur det verkligen känns. Jag krisar men det är ingen som lägger märke till det. Mamma som kvittrar. Kompisarna som tror att allting är OK. Det skrämmande med att liksom befinna sig i en dröm. Att jag själv och livet inte är på riktigt. Tillvaron och min strategi normaliseras men min kris är konstant. Allt som var innan pappas självmord, lågstadiet, lekarna och glädjen har aldrig existerat. Styvpappa som mobbar. Vår familj är ett jävla dårhus men fasaden är normal funktionell. Det är så himla skönt att stänga av smärtan och ångesten. Att bli en superstark någon annan. Jag sugs in i den vidunderliga bruna tapeten. Mamma och min styvpappa är kära i varandra. Var kommer jag in i bilden? Existerar jag överhuvudtaget? 11 år senare: jag sitter som hypnotiserad och stirrar på min enda vän TV:n. Min omgivning har för längesedan gett upp hoppet om mitt tillfrisknande. Det är sommar och den tysta socialtjänsten tycks ha semester. Jag har misslyckats än en gång med att ta livet av mig. Jag är en misslyckad människa som har förtjänat att må så här jävla dåligt. Telefonen som aldrig ringer. Jag cyklar runt i stan planlöst. Jag är ingen och inget i ett ingenstans. Har jag någonsin existerat? Det finns ett ljus i fjärran som lyser i mörkret och hon heter Annika.