Hela verklighetsperspektivet svajar inne på ICA Supermarket. Vilka människor skådespelar inte vilka de är? Vilka ljuger inte? Det är hemskt att bli genomskådad och avslöjad. Kassörskan är av den äldre perfekta sorten, en sådan människa som man blir rädd. Jag tror att jag håller på att bli psykotisk igen som många gånger förr. Hela samhället sover och mitt verklighetsperspektiv svajar. Tack så mycket säger jag till kassörskan övermänniskan. Sedan går jag runt i det idylliska idealiska radhusområdet och ringer på och frågar om jag händelsevis får bo där för jag befinner mig
i en ensamhet och isolering som gör mig psykiskt sjuk. Man kan ju inte leva sitt jävla
liv helt ensam, allena och övergiven. Eller hur?
Blir jagad av en aggressiv polisbil hem till betonghettot. Går in i min jävla lägenhet och känner mig alldeles död i huvudet. Det är som att jag inte existerar, att jag aldrig riktigt har funnits till. De brunblommiga tapeternas hypnos. Tack så mycket för ännu en psykos.
Tack hela det ömsinta samhället för att ni älskar mig så himla mycket. Tack alla grannar som inte låtsas om mig. Vad ska jag göra med mitt jävla liv? Försörjningsstöd. 59 år och helt ointressant, meningslös och värdelös. Har ingenting att göra på dagarna. Alla kändisar på TV hånar mig. Melodifestivalen. Den helt klart surrealistiska psykiatrin som tafsar hårdhänt på min låga självkänsla. Här sitter jag i soffan och andas. Alltså finns jag till. Mamma är död. Är mamma död!? Varför ringer ingen till mig någonsin? Jag som är så kärleksfull och förstående. Nu minns mig ingen. Nu gör jag snart något grovt kriminellt så att jag får träffa de snälla vakterna på Hotell Häktet och ingå i ett härligt socialt sammanhang så att det riktigt spritter i hela kroppen av en ömsesidig kärlek. Att vara helt ensam är en allvarlig form av tortyr. Tack så mycket ändå Gud för att jag fortfarande lever. Tack så mycket samhället för att jag har någonstans att bo. Idag så ligger Mars i linje med den röda gamla volvon på parkeringen vilket betyder att jag måste handla apelsiner på Willys för annars så växer inte potatisen på balkongen. Hela mitt urballade verklighetsperspektiv svajar och jag längtar efter att äntligen få resa hem.