Även fast pojken tillsammans med sin bästa kompis hade varit och shoppat i det väldiga köpcentret så var han hungrig. Hungrig på kärlek, ordning och reda, och en trygghet som lyste med sin frånvaro. Pappa satt hemma som vanligt i sin röda träningsoverall, ett håglöst och deprimerat alkoholiserat fläskberg som inte längre fyllde någon funktion. Mamma är en AI hushållsrobot med blinda ögon. Pojken flyr in på sitt rum, sitt skyddade universum där inget ont fick hända. Pappa går på lugnande men stämningen i radhuset är ett akut katastroftillstånd men mamma är så positiv och optimistisk i alla lägen. Pojken känner för att slå sönder någonting men lägger sig på sängen och läser Buster med Benny guldfot. Ingen vill komma och hälsa på grund av pappas hemska uppenbarelse. Att vara slut som människa men ändå sitta och prata. Men den 10-årige pojken älskade sin pappa och hoppades, hoppades att han snart skulle må mycket mycket bättre. Pappa hade varit en frisk och fin kille en gång i tiden men det var ingen som riktigt mindes det. Stesolid och vodka var den utmärkta medicinen för idag, han sluddrade när han försökte prata. Man kunde dra kött ur hans ansikte som deg. Man kunde bli otroligt trött och less på honom, man kunde hata och avsky honom för hans tvångsmässiga självdestruktivitet och alla hans svek och multimissbruk. Men pojken älskade honom och kunde inte sluta hoppas.
Hösten 1975 och pojken har blivit en stökig elev i skolan. Det är en rädsla och oro som exploderar i ursinne, och sedan hem och upptäcka vad pappa har hittat på. Alldeles för mycket stesolid nedsköljt med billigt rödvin.
Pojken har börjat kräkas på nätterna, sannolikt någonting psykosomatiskt. Han tar aldrig hem kompisar på grund av pappa. Pappa som var en karismatisk igångsättare en gång för så längesedan innan pojken var född. Mamma tycker synd om sin make som inte har några andra att vara med. Tystnaden under de pinsamma middagarna är surrealistisk. En dysfunktionell familj som låtsas att allt är OK men att Jesus snart väldigt gärna ska komma tillbaka. ABBA räddar pojkens själ. Annifrid och Agnetha två änglar som stoppar om pojken när han ska sova skraj för att djävulen ligger under sängen. Pappa som bara sitter och glor men allt är helt OK, jag behöver minsann inte någon hjälp. Han deprimerad och gränspsykotisk, förtvivlad och skiträdd för hur allt ska sluta vilket han förnekar. Mamma och jag älskar ju gonom och försöker på alla vis att muntra upp honom, få igång honom. Men hur ska man kunna hjälpa någon som inte är närvarande? Det kan inte bli värre. Smått manisk bygger pojken lego. Hur skulle Tintin ha bemästrat situationen med pappa? Pojken är aldrig glad och veckorna rullar på. Envist försöker han att göra sin älskade pappa glad. Pappa som borde ligga på avgiftning och psykiatrisk avdelning.
Natten mot den 5 maj 1976 så sätter pappa stopp för mardrömmen, tar tabletter och dör.
Pojken får reda på det på sin födelsedag dagen efter när han glad i hågen studsar med sin nya basketboll över skolgården och solen skiner och livet leker. Då startade en helt annan epok.
Om tio är han schizofrent psykotisk. Om tio år så kan det inte bli värre. Hans förvirrade och skräckslagna omgivning som undrar hur det kunde bli så här? Vi har väl inte gjort något fel? Drömmen som när den får pågå tillräckligt länge övergår och eskalerar i en obeskrivlig mardröm. Gränslösheten är helvetet.