Det här är absolut inte bra. Men vi vill ju så gärna att det ska fungera och vara bra. Så vi bestämmer att det är bra. För det gör så ont annars. Livet får ju inte göra ont. Det är farligt när det gör ont, livsfarligt. Vi måste lära oss att förtränga, stänga av och kapsla in så som Gud har lärt oss. Så får vi ett överlyckligt och harmoniskt samhälle i ren samklang med kärlekens styrka och handlingskraft. Vi måste till varje pris skydda pojken från allt som är skrämmande och farligt. Att hans pappa tog livet av sig på hans födelsedag är så klart olyckligt men vi måste tänka positivt och optimistiskt i alla lägen. Upp med hakan pojk för nu ska vi åka shoppa. Pappa var slut som människa så honom ska du inte sakna och sörja. Visst är det underbart med den härliga försommaren, vad vill du göra i sommar? Du ska få så mycket glass du vill för att du är en sådan fin, stark och glad gosse. Och pappas begravning ska du inte tänka på. Begravning är inget för känsliga små barn. Pojken har redan tagit sin tillflykt in i en alternativ verklighet. Hur man stänger av och förtränger jobbiga saker och känslor kunde han för länge sedan då han observerade hur mamma gjorde. Så just nu i bilen tillsammans med farbror Sture känner pojken ingenting vilket är jävligt befriat och skönt. Man kan fantisera ihop vad som helst, det liv man vill vara och den man allra helst vill vara, cool, stark, snygg, tuff, rolig och bra på alla sätt och vis. Det ska vara gott att leva säger pojken till sin farbror som ger sin brorson beröm och pengar. Pojkens strategi är så klart vansinnigt destruktiv i ett längre perspektiv, men han vet inget annat vis att hantera den traumatiska situation. Mamma skiner som en sol för att hennes son är så duktig och tapper och inte ballar ur. Hon går tungt på stesolid. Storasyskonen tycker att det bara är skönt att pappa äntligen gjorde slag i saken och begick självmord. Pojken sitter på sitt rum och skruvar frenetiskt med en gammal radio medan han skrattar åt några snuskiga skämt. En kompis tycker att han är väldigt konstig och bryter kontakten. Mamma är en euforisk robot. De ska flytta till ett mindre radhus snett över gatan. Pojken onanerar tre gånger om dagen. Begravningen går bra. Ingen i familjen verkar bry sig. Livet måste gå vidare. Man måste vara positiv och optimistiskt i alla lägen. Pojken stänger av för att få den ljuvliga euforiska kicken av total likgiltighet. Han är en utslagen människa men det vet han inte och ingen annan heller. Fåglarna som sjunger hej vilt i den ljumma majkvällen. Det idylliska och harmoniska radhusområdet andas en förtröstan och tillförsikt. Pojken drömmer på natten att han är ett bestialiskt odjur som jagar och dödar familjen. Dagen efter så vandrar han som i trance upp till Haga Centrum för att köpa en mjukglass med hasselnötsströssel. Alla i hans omgivning är så glada över att han klarar av krisen så bra. Pojken har redan 3 veckor efter sin pappas död börjat att utplåna sig själv. Det ska vara smärtfritt att vara människa! Människorna är galna, de har bara inte insett det. Hur dysfunktionell kan en familj bli?