Psykisk ohälsa handlar i mångt och mycket om att man inte förmår att försvara sin integritet och sin självkänsla. Man gömmer sig för monstren människorna men den senaste förnedringen resulterar i att man exploderar och tänder eld på sin lägenhet. Man hamnar i den rättspsykiatriska vården, love-in, en härlig happening som man för evigt vill vara kvar i. Serverad mat, städat, en fullkomligt underbar personalstyrka av helgon och bästa vänner. Man har fått sitt liv tillbaka och man jublar varje morgon över en ny och uppfriskande dag.
Tills den dag då doktorn deklarerar att man är alldeles för frisk och funktionell för att få vara kvar i paradiset. Man får en stuga att bo i av den snälla kommunen som bostadsbolaget struntar i att serva och underhålla men man är så pass frisk, lugn och sansad så man exploderar inte den här gången. För vem är det som det är synd om, man själv eller det gravt dysfunktionella och omoget nonchalanta bostadsbolaget? Man längtar till avdelningen ibland, till de goda vibbarna, glädjen och humorn. Diktatorn doktorn klok som en uggla. Att man blev allvarligt övermedicinerad med ett antipsykotiskt preparat i två år och var som en zombie det är glömt och förlåtet. Shit happens, doktorer är endast människor, alla kan göra misstag. Jag tror på förlåtelse och försoning. Jag har inte alls någon lust att tända eld på stugan. Jag vill bara ha lugn och ro att låta själen få blomma ut i kärlek och förståelse.
De verkligt galna och farliga människorna vårdas rätt så sällan inom psykiatrierna. De farliga personerna är de helt vanliga och normala individerna som går omkring på stan och tycker att livet är helt OK men som sprider ett mörker omkring sig, arrogans, godtycklighet och svek. De skulle behöva en runda på rättspsyk. De skulle behöva vakna upp och hitta sig själva. De skulle behöva växa upp och bli vuxna. De skulle behöva oerhörda mängder kärlek. Hela världen skulle behöva fantastiska mängder positiv kraft. Som på avdelningen Kärlekskollektivet Glädjen på rättspsyk i Örebro. Jag kommer alltid att minnas den välsignade tiden på Avdelningen och hur harmonisk jag kände mig samt alla de konstruktiva och uppbyggande samtalen med
en personal som aldrig gav upp sitt heliga uppdrag att tända ett ljus i mörkret.