Det varierar naturligtvis från barn till barn
men när man talar tider och vad barnet tål
av mammans frånvaro så ett ofta omtalat
"mått" är att 1-års-barnet klarar en dag,
tv-års-barnet två dagar ( en natt ), tre-års-barnet
två nätter och så vidare men som sagt det är
höftat.

Risken det handlar om, OM mamman dröjer,
är att barnets minnesförmåga att hålla fast
den inre bilden av henne inte klarar av det
utan det blir "svart".

Skulle det ske nån enstaka gång ska det dock
inte vara irreparabelt om mamman ser till
att "överkompensera" och reparera så att
otryggheten åter blir till relativ trygghet.

Men alla separationer senare i livet blir
påverkade av barndomens.

Eftersom psykologi är en human-och beteende-
vetenskap kan aldrig några säkra orsakssamband
fastslås men visst skulle man ändå kunna spekulera
i huruvida de många "panikångestanfallspatienter"
psykiatrin idag får ta emot, har som grund en
omedveten/bortträngd separation som gått över
gränsen för vad barnet tål.

Inte tillräcklig grund kanske men dock nödvändig....