På den kärleksfattiga högstadieskolan. Det är inte kul att få huvudet nedtryckt i en skitig toalett och så spola. Elaine hade varit utstuderat mobbad i två år. Livet är en mardröm som det inte går att vakna upp ur. Klassföreståndarna är två självgoda zombies.
Rektorn är en rädd liten stropp utan någon som helst koll på läget. Skolan är en viktig del av det sjuka samhällssystemet, att sövas ner i koma och vara normal, lydig och snäll.

Hennes pojkvän Roger är en hårt traumatiserad kille i åttan som skådespelar att han är någon annan och vars studier har kraschat på grund av att hans allvarligt traumatiserade hjärna inte fungerar som den ska. Han är också utstuderat mobbad så han ser till att hålla sig nära personal hela tiden. Personalen med sin totala brist på medkänsla och respekt. Skolan är ett helvete. De klipper upp hennes kläder och hon måste gå naken hela vägen hem i kylan.

Socialtjänsten får in en orosanmälan. Det är flickans eget fel att hon inte hade några kläder. Man sätter en övervakare på henne efter att hon fått en kraftig utskällning och hennes föräldrar också. Flickans mamma och pappa gör så gott de kan med sina tunga missbruk av alkohol och lugnande. Man pratar aldrig med dottern. Man flyter fram i en euforisk dröm om harmoni och lycka. Rektorn sitter och smygsuper på sin mondäna expedition fullt övertygad om att hans skola är den bästa i landet.

Mobbing förekommer inte. Alla elever är glada och gör så gott de kan. Hela Sverige är ett fantastiskt bra land helt utan problem. Den hårt traumatiserade pojken bor i ett kristet fosterhem i vilket de så kallade föräldrarna är fanatiska och hotar pojken med helvetet för att han inte sköter sina studier. Pojkens riktiga föräldrar tog livet av sig tillsammans för några år sedan. Pojken måste skärpa sig tycker hela hans omgivning förutom hans mobbade flickvän som vet hur det är att må dåligt.

Skolpsykologen går på lugnande tabletter så hon är inte att räkna med. Hela existensen flyter fritt i ett godtyckligt kaos och man försöker att simma till fast mark men det går inte. Studierektorn är bög och gillar småpojkar. Stämningen på skolan är hela tiden på gränsen till desperat. Man får till varje pris inte visa att man känner sig liten och svag. Paniken ligger i luften och man vill bara gå hem och lägga sig.

De tuffa killarna i nian ska man verkligen passa sig för för de är fullfjädrade fascister som hissar upp en upp och ned i ett träd i skogen bara för att man är så liten, rädd och ynklig. Hela Sverige har blommat ut i en överlägsen och jävligt bekväm likgiltighet. Året är 1980 och det är november och flickan och pojken klamrar sig fast vid varandra som att de är livbojar. På kvarrssamtalet är flickans föräldrar så lummiga och flummiga på valium och vodka att samtalet måste avbrytas. Att flickan skulle vara svårt mobbad förnekar klassföreståndarna blankt för mobbing förekommer då absolut inte på vår idealskola. Flickans betyg har sjunkit som en sten. Vissa elever är helt enkelt dåliga men de gör ju sitt bästa i alla fall säger den ena klassföreståndaren som lider av ett allvarligt tvångsyndrom och måste torka händerna hela tiden för annars blir det kortslutning när hon ska tända en lampa.

Flickan förstår att hela hennes framtid är förstörd. Hon sitter uppe i skogen och sniffar kontaktlim och lyssnar på AC DC Back In Black tillsammans med sin pojkvän som känner sig som en våt fläck. Sverige är ett av de bästa länderna i världen. Här finns det trygghet. Grabben Sture 18 år går på heroin och kommer och sätter sig hos dem. Livet är ju ändå kört så varför inte droga ned sig något alldeles totalt? Stures mamma sitter apatisk hela kvällarna och drömmer sig bort i alla härliga TV-program. Sture måste spöa upp henne för att hon ska kvickna till och få någonting gjort.

Det finns faktiskt några välmående familjer i kvarteret. Det gör så jävla ont att se deras kärlek och glädje och inse allt det som man går miste om. Pojken får stryk av sin kristne fosterpappa. Varför förstår han inte. Tänk om man fick sova och aldrig vakna. Flickans så kallade föräldrar går på whiskey och mogadon den här veckan. Lägenheten ser ut som ett bombnedslag och flickans lillebror klänger på henne för att komma undan kaoset och finna en gnutta trygghet. En fönstertittare står och registrerar det pågående dramat hungrigt och nyfiket.

På den kärlekslösa högstadieskolan vilar en känsla av overklighet. Det är bara studierektorn som jobbar över. Han sitter och sorterar sina bilder med barnpornografi. Livet är ett klart surrealistiskt straff för något dumt som man aldrig har gjort. Detta myller av panikslagna och förvirrade barn på skolan som Gud glömde. Det finns naturligtvis några barn som mår bra och som har bäst betyg och det gör så jävla ont att inse hur värdelös och pissdålig man är när man ser dessa mönsterelever. Att ens liv naturligtvis kommer att gå käpprätt åt helvete.

Vi sitter uppe i skogen alla förtappade barn och ungdomar och groggar och röker hasch. Deep Purple och Led Zeppelin. 1981 på våren. Sverige är de underbara möjligheternas land. Man måste vara positiv och optimistiskt i alla lägen säger föräldrarna och lärarna, så ordnar sig allting per automatik. Det är härligt att flumma bort och glömma verkligheten. Det är skönt att vara så otroligt misslyckad. Vi har ju varandra.

Den nästan alltid så lugne och avstängde rektorns fullkomliga raseriutbrott över att det råkar stå lite disk odiskad. Hans fru som får sig ett par örfilar så att det riktigt sjunger om det. Men sen är han lugn och avstängd som vanligt och de får en euforisk fredagsTVkväll med Dallas och en massa god mat och godis. Livet är ju så underbart trots alla fel som frun gör.