Mamma med sin frånvarande godtyckliga blick: allt är bra, allt är bra, allt är bara bra! Jag sitter i min trasiga fåtölj och lyssnar på Joy Division. Gud Den Allsmäktige har tappat hakan. Min gränspsykos och förvirring. Faktiskt en annalkande katastrof. Hur hjälper man en sjuttonårig grabb som prompt hävdar att allt är under full kontroll men vars ögon och beteende säger någonting helt annat? Mamma litar på att Gud ska hjälpa hennes son. Allt är bra för allt måste bara vara bra. Man måste vara positiv och optimistiskt i alla lägen så ordnar sig allting per automatik. Jag känner mig så konstig i huvudet. Det går inte att tänka och se klart. Jag hoppade av gymnasiet för det fungerade inte att studera. Pappa begick självmord för drygt sex år sedan. Är det det som spökar? Jag kan se hans kropp på bårhuset kall och död. Var det då jag blev sjuk?
Jag har fått nog för längesen. Lyssnar på The Cure Pornography. Det är svart i mitt huvud. Jag tänker idag drygt 40 år senare att det hade varit läge för tvångsvård. Man kan bara inte låta en tonåring tvångsmässigt gå mot sin undergång. Socialkvinnan och en läkare kom hem men då hoppade jag ut genom fönstret och försvann ut i skogen. Det var som att jag var besatt av en demon. Jag hade blivit någon annan som min mamma och syskon inte kände igen och som hon inte kunde hantera. När jag äntligen en kväll öppnade mig och grät så vände hon mig ryggen, gick in på sitt sovrum och stängde dörren. En sådan sorts människa var min så kallade mamma. Det kan vara flummigt, euforisk och härligt att vara psyksjuk, dricka med polarna som är intet ont anande. Livet är som en dröm, en film, och ingenting är riktigt verkligt. Att man klampar runt vårdslöst på en allt tunnare is det har man ingen aning om. På lågstadiet var jag en pigg, glad och rolig grabb, innan pappas självmord. Det var härliga år innan pappa gick ned sig i träsket. Ett barn behöver så mycket för att kunna klara sig i vuxenlivet. Min familj var en polerad och välmående fasad men på djupet var det kaos. Det är 1984, jag är 19 år och ligger och lyssnar på The Doors. Flummigt i huvudet. Vem är det som rumsterar om i köket? Ja just det är den där människan, min så kallade mamma. Jim Morrison är numera min stora förebild. Jag känner mig bara mer och mer konstig. Mina vuxna syskon, varför kommer inte dem och hjälper mig ut ur den här skiten. Jag mår bra. Jag kommer att klara mig. Det är jag och Jim Morrison. Mamma har beslutat att jag ska bo i en egen lägenhet i september. Det är som att jag är besatt av en demon. Det är ingen som tycker om mig längre. Jag vet inte vem jag är. Var är pappa, är han verkligen död, kan någon bevisa det? Sommaren är bara en tät dimma, jag minns ingenting. Ska pojkar få gå under oå det här viset. Finns det ingen kärlek och medkänsla? Om två år är jag extremt supersjuk psykotisk. Då kan ingen och inget hjälpa mig förutom A. efter ett år, en evighet. Samhället är så jävla sjukt och världen är sjuk och det är djävulen som styr och ställer. Så kan det te sig ibland. Jag kan ana Gud som en tyst och lugn närvaro, ett andrum i vilket man kan blomma ut. Ta hand om era barn. Älska dem och överge dem inte i deras svårigheter och trauman. Älska era barn så att de får en god framtid.