Fortsättning på del 1 (5).

Far fortsätter att stycka grisen efter att mor tagit honom i örat. Han svarar inte på frågan vad han gjort för "dumt". Kroppen är stel. Det är bara armarna och händerna som rör sig. Mor sätter sig vid köksbordet och ser på. Hon säger något till far, men jag kan inte minnas vad. Hon vaktar nog sin tunga så länge Stina är kvar hos oss. Skvallret om tråkiga händelser springer på snabba fötter i en liten by.
Jag försöker i skrivande stund minnas flera scener från denna så soliga men mörka vårdag. Den känns både nära och fjärran. Jag sitter vid samma köksbord i barndomshemmet som jag ärvde för snart tolv år sedan, efter min mors död. Allt är sig likt i köket, bortsett från vävtapeten som jag målat om från ljusgul till oxidröd, och den vita bröstpanelen som jag målat grå. Några köksluckor har jag slipat och lackat, och bänkskivorna är utbytta. Men diskbänken från Ramnäs där far stod och styckade grisen är densamma, fortfarande i utmärkt skick, liksom kökskranen.
Jag ser mig omkring, men upplever bara tystnad och ensamhet. Det är trots allt människor som ger platser liv och mening.
Far vrider på huvudet en gång och ser på mor. Jag glömmer aldrig de ögonen, och hur rädd mor blev. Fars stora ljusblå stirrar stint på henne med isande hat. "Ögonen stod still" som mor brukade säga. Det gjorde de sedan alltid när han slog henne. Även andra gånger. Det var som om de frös fast på en punkt, och den punkten var min mor.
När Stina gått hem mörknar allt. Minnesbilderna från denna dag och flera år framåt är fragmentariska och suddiga. Jag försöker inte se dem heller, utan värjer mig mot dem. Åren på väg mot det så kallade vuxenlivet är därför fortfarande bara ett svart hål i mitt inre. Jag vet att det finns bilder där i mörkret, men jag har blundat när jag anat dem. Det är som att åka Blå Tåget på Gröna Lund med förbundna ögon för att slippa se de skrämmande figurerna. Vad är vitsen med det? I stället växer de i fantasin, och blir ohanterliga demoner. Men ingen har tvingat mig att hålla ögonen öppna. Ingen har intresserat sig för min färd bakåt genom den mörka tiden. De flesta människor har nog med sitt eget mörker. Varför skulle de intressera sig för mitt?

Den här svarta vårdagen är en lördag, den sista i april. Far och mor är lediga från arbetet. Ett par helger i månadsskiftet april-maj brukar det vara sjösättning av båtar. Kanske är det en sådan dag. Om far varit iväg och sjösatt segelbåten, har han även hunnit förbi bonden och köpt grisen. Det är inte troligt att det sker samma dag. Sjösättningsdagen brukar domineras av bestyren med båten.
Ibland om vårarna när far jobbade med båten, åkte mor och jag ut med matsäckskorgen till Slipen som det kallades, där båtarna låg på slip. Någon gång satt vi i sittbrunnen, annars i en ängsbacke intill. En gång följde Stina med.
Far och mor sitter i den där backen, medan Stina och jag klättrar upp på taket till en låg uthuslänga. Mor blir nervös, men far tycker att vi funnit den bästa platsen att inta matsäcken på. Han kommer fram och räcker upp plastmuggarna med rykande choklad och varsin smörgås med prickekorv. Sedan sitter vi där och dinglar med benen utanför takkanten, tuggar på brödet och ser ut mot fjärden och farbröderna i snickarbyxor som slipar och målar på sina båtar.
Ibland är jag ensam med far på Slipen. En gång får jag olja teakträet på kanter, sittplatser och golvet till sittbrunnen. Annars pratar vi mest och drömmer om sommaren. Far hämtar sjökortet och pekar på öarna vi besökt, och fjärdarna och vikarna vi seglat över. Jag drar själv med fingret över kortet och läser bekanta namn som Barösund, Röskärsfjärden, Finnfjärden, Bockskärsdjupet, Åldjupet och Flisdjupet. Det sista är femtio meter djupt.

Vår båt går som ett spjut när vindar och segel samarbetar som bäst. Knopmätarens visare pekar på tio, och vi susar förbi flera segelbåtar.
- Går den tio knop nu? frågar jag far.
Han ser glad och samtidigt lite undrande ut.
- Ja, minst, säger han till slut. Tio knop är mätarens maxhastighet.
Båten lutar och sjön går hög. Mor står på trappstegen ner till ruffen. Hon är rädd, och det roar far. Helst vill hon röka en cigarett, men läget är inte gynnsamt. Far säger åt henne att det är bättre att vara ute i sittbrunnen om vi kapsejsar. Då kliver mor upp och sätter sig bredvid mig. Hon verkar på fullt allvar tro på ett haveri. Förresten sitter vi inte, utan står upprätta med bakdelarna tryckta mot sittplatsen. Så kraftigt lutar båten.
Far ser på mor och skrattar. Säger att båten är tvärsäker. Den kan inte tippa. Jag är inte rädd, men lider med mor. Kan inte fullt ut njuta fast jag älskar farten, det farofyllda och den hårda vinden. Vågorna som slår mot däckskanten splittras och stänker upp på oss. Våra ansikten duschas med bräckt vatten. Jag torkar med handflatan och slickar mig om munnen. En svag saltsmak dröjer kvar en stund.
En stor och fin segelbåt kommer ifatt oss på lovartsidan och stjäl vind. Fars ögon mörknar, och nu väntar kappsegling på liv och död ute på fjärden. Han konstaterar omedelbart att det är stockholmare i den snabbseglande båten. När de är nästan mittför oss, börjar vårt försegel prassla och slå.
- Jävla nollåttor! skriker far.
Ibland skriker han badjävlar, inspirerad av filmen med samma namn. Satiren som skildrar förmögna stockholmares exploatering av ett litet kustsamhälle med korrupta lokalpolitiker.
Fars hat mot stockholmare är grundmurat sedan barnsben, då han med egna ögon bevittnade deras uppträdande under sommarmånaderna. Skränande slog de sig ner i sina fina sommarvillor, och hälsade sällan eller aldrig på de åretruntboende i arbetskläder. Hände det var det med en överlägsen min, för att visa att de var bättre folk. Deras vördnad för naturen var bristfällig, och de agerade klumpigt i den främmande miljön.
Jag tror alla svenskar från landsbygden någon gång har bevittnat det arroganta beteendet hos semestrande storstadsbor. Tack och lov finns det en del hänsynsfulla undantag.

Far försöker få ordning på seglen, och drar med en grimas allt vad han orkar i skotet. Men förgäves.
- Kan du hämta vinschhandtaget, säger han till mig. Så ska vi sträcka ordentligt. Sen ska de få se på fan!
Far är noga med att använda rätt termer för det som hör till båten och båtlivet. Själv kallar jag handtaget till vinschen för vev.
Mor har redan gått ner i ruffen och sitter på sin sovplats med händerna för ansiktet.
- Jag tror jag får nervsammanbrott! Aldrig att jag följer med ut på sjön igen! Att han ska hålla på och larva sig så här och skämma ut oss.
Jag svarar inte, utan hämtar "veven", så vi kan sträcka seglen till max, och knäcka stockholmarna.
Jag tar över rodret medan far skotar hem förseglet tills linan knarrar som en dörr med osmorda gångjärn. Men seglen börjar fladdra ändå eftersom stockholmarna snor vind.
- Gira upp mot vinden! säger far. Mot lovart.
- Mot dom?
- Jaja! De flyttar på sig. Det är deras skyldighet. De ska inte försöka gå om ostraffat inte.
Jag gör en gir upp mot vinden och fiendebåten. Plötsligt kommer en vindpust och fyller både storsegel och försegel. De vecklar ut sig med ett smällande ljud. Far drar ytterligare i skoten.
- Sådär ja! säger han. Håll inte upp mer nu. Du ligger precis i vindögat. Håll linjen!
Vi driver åter framåt, allt snabbare. Stockholmarna håller en lägre kurs, och ska troligen segla en annan rutt efter fjärden. En våldsam kollision är oundviklig om vi inte faller ner, eller den andra båten går upp i vind.
- Ska jag falla lite kanske? frågar jag försiktigt. Vi ska väl till Brännholmen?
- Nej, nej, nej! Håll kvar!
- Åh Gud! ropar min ateistiska mor som rest sig och följer dramat inifrån ruffen.
Fiendebåten är på väg i full fart med fören pekandes mot den del av vår båt där mor står. Det är inte omöjligt att de ser hennes skräckslagna blick i fönsterventilen.
Far är lugn och glad trots den annalkande katastrofen. Han tar sig till och med tid att hämta kikaren.
- Nu ska vi se på fratet. Titta på fanskapet! Vilken tjockis! Vilken gris!
Han rör kikaren ett stycke.
- Vad har vi här då?
Han förblir tyst. Jag ser utan kikaren att det förutom en korpulent man, även sitter en kvinna i båten med en solbränd, kurvig kropp i en alldeles för liten bikini.
- Nu kör de in i oss! skriker jag.
- Va?
Kvinnan har distraherat kappseglaren. En farlig motståndare.
Deras förstäv är nu bara omkring fem meter från vår. De kommer därför inte hinna falla ner i vind och gå akter om oss. I sista stund tvingas den fina båten gå upp högt i vinden. Den tvärstannar med fladdrande segel, och gippar plötsligt. Bikinikvinnan studsar till, och mannen svär flera gånger. Jag hör att han gör det på en östgötsk dialekt. Far hör också.
- Va! säger han. Är det bondtjyvar ute på sjön?
Men det påverkar inte hans glada humör. Han ställer sig i aktern och applåderar deras missöde, medan vi forsar vidare över den glittrande fjärden. Min mor som hör applåden har däremot inget glatt humör. Hennes rädsla har gått över, och nu går hon indignerad uppför trappstegen med tändare och cigarett i handen.
- Vad är det här för galenskaper? Tror du inte jag ser vad ni håller på med?
- Håller på med? säger far. Han kom ikapp oss på lovartsidan, och höll inte undan den fan.
- Lovart? Vi var väl inte på väg åt det här hållet heller?
- Vi faller ner mot Brännholmen om en stund, svarar far och ser bort mot de besegrade, som åter fått vind i seglen.
Mor suckar.
- Vi är alltså på väg åt fel håll bara för att du ska jävlas med några stockholmare?
- Det var inga stockholmare, flinar jag.
- Vad var det för nåt då?
- Östgötar!
- Ja, säger far. Bondtjyvar från inlandet har inget på sjön att göra. De måste lära sig sjövett först.
Mor suger ilsket på cigaretten.
- Sjövett! Har du det då? Lära ungen att bete sig på det där sättet.
- Han fick sig en läxa, säger jag. Han hade väjningsplikt.
- Ja, det där gjorde du riktigt bra, säger far och klappar mig på axeln.
Jag tar emot komplimangen med blandade känslor, och får en arg blick från mor.

Far är glad resten av dagen. Kanske lite extra därför att vi har vunnit en kappsegling med Tetisen som han byggt själv. Den existerar bara därför att jag gör det. Båten och jag är sammanlänkade genom mors graviditet. Hon berättade flera gånger för mig hur det hängde ihop.
- När han fick veta att jag väntade dig blev han galen. Krävde att jag skulle göra abort.
Far hade redan två barn med olika kvinnor, och två havererade äktenskap bakom sig. Men mor som inte hade något barn, ville behålla mig. För att lugna far och få honom att acceptera min blivande existens, lyckades hon spela på hans kärlek till båtar och sjöliv.
- Jag föreslog att han skulle bygga en segelbåt, och gav honom pengar till det.
Och så blev det. På det sättet fick han både en segelbåt och ett barn till.
Graviditeten var säkert en svår tid för mor, med en blivande barnafader som innerst inne inte önskade ha barnet. Jag kom nästan en månad för tidigt, "undvek" fredagen den trettonde, som nedkomsten beräknades till. Olycksbarn blev jag kanske ändå för min far den första tiden. Han dök upp sist av alla pappor på BB, för att besöka mig och mor. Han var enligt mor mycket tjurig, och vägrade länge att titta på mig. Till slut gjorde han det och sa:
- Vi ska väl lämna bort den där?

Sommaren 1973 är nog den svåraste prövotiden för mig och far, något jag av naturliga orsaker inte kan minnas, och troligen aldrig märkte av. Tuffast var det nog för mor. Hon har berättat för mig att far ofta placerade den lilla korgen med mig på kanten av motorbåten som de hade då. Hon sa aldrig något till honom, utan höll andan. Hoppades varje gång att den inte skulle tippa åt fel håll ner i havet.
Det äldsta bevarade fotografiet av mig är taget av mor den första sommaren, då jag är helt färsk. Far håller upp mig framför sig och betraktar mig skeptiskt. Jag sover djupt med hängande huvud. Jag har en rödvitrandig body i frotté på mig, och en vit virkad mössa. Bakom mig och far breder sig den sörmländska skärgården ut sig. Ett blått glitter kring kobbar och skär. Vi befinner oss troligen på en ö, eller kanske på fastlandet i närheten av Oxelösund där jag föddes, och där vi bodde under mitt första år i livet.
Sedan ser jag på fotografier från julen 1973, då jag är ett halvår gammal, att fars aversion övergått till acceptans, glädje och till och med kärlek. Det råder ingen tvekan om det, när jag ser värmen hos honom då han betraktar mig.
Jag blev snart pappas flicka. Det ansåg både min mor och andra i släkten och bekantskapskretsen. Så var det nog. Vi förstod varann bäst, och far var min bästa vän innan de mörka åren, då han blev elak och våldsam mot mor.

Segelbåten blev klar 1974. Den döptes aldrig. Kanske för att far och jag var oense om namnet. Han ville att den skulle heta Åsa, efter mig. Det förstod jag ju med tanke på dess tillkomst. Men jag ville hellre döpa den till Viktoria, efter Bamses båt. Bamse som är världens starkaste och snällaste björn.
Om far har kvar båten vet jag inte. Kanske har han sålt den eller skrotat den. Vår kontakt har varit mycket sporadisk de senaste tjugo åren.

Fortsättning följer.