Det hör verkligen till ovanligheterna att jag sitter i kyrkan. Nu på långfredagen passade det ändå utomordentligt väl, då dagen som vanligt blev lång och seg, tråkig och trist och vädergudarna inte mådde bra på något sätt. Det regnade från de späcktjocka, grå molnen.

Esbo domkyrka är proppfull redan vid vår ankomst. Frun hittar dock strax ett par platser precis just vid ingången som vi först gick förbi.

En kör, en orkester, "Esbo barock", med mest violin som instrument, kanske en cello...cembalo...svårt att säga. Orgel. Nej ingen cembalo förresten. Man såg knappt nånting från våra platser längst bak. Men ett titt i programmet berättar hur det var. Dessutom två solister, en sopran och en mezzosopran. Enastående röster.

Giovanni Battista Pergolesi. Vilket namn ! Italienare förstås. Levde 1710-1736. Dog i sviterna efter tuberkulos.

Tyst ! Nu börjar det. En duett av solisterna + kör : ( text på latin )

"Stabat mater dolorosa juxta crucem lacrymosa, dum pendebat Filius".

Ungefär ""Den sörjande modern stod bredvid korset i tårar, medan Sonen hängde."

Vad som sen händer är att eftersom man inte knappt hör vad de sjunger och ännu mindre förstår orden så uppehåller sig koncentrationen i rummet på tonerna, melodierna och violinerna. Och de tysta pauserna då man trots 4-500 besökare, kan höra kyrkloppan andas...uppe i kläppen.

Det är solisterna som får kyrkorummet att utvidgas och expandera, det är helt klart. Deras röster är klarare än orgelpipor och när jag får närkontakt med hela den gudomliga atmosfären, med mitt bröst, med hjärta och bröst, så brister det och ansiktet blir alldeles vått. Tårarna rinner av vackerhet, för skönhetens skull för jag tänker inte på vad stycket handlar om. Dessutom behöver jag gråta. Och kyrkan är som gjord för det.

Orgeln pumpar på, violinerna viskar, sjunger, älskar fram den ena melodislingan efter den andra, som svansar som fångar svansar, som fjärilar som vägrar låta sig fångas...och så kören, KÖREN med dess resoluta, tveklösa kaskader av starka kvinnoröster...böljande vetefält....älskande par....lidandets många tårar...det är långfredag och döden står i centrum. Det är vackert så. Vi är så rädda för att dö. Vi måste vänja oss. Vi kan om vi bara vill.

Men denna fredag blev bara vacker och gråta fick man.

Säga vad man vill om dagens musik men sånt här kan DOM inte.