Det känns som 30 minusgrader och kolmörkt i lägenheten när jag vaknar på morgonen.
Pappa har precis begått självmord.
Mammas ögon är traumatiserade och kalla.
Helvetet är tomt, alla demonerna är här.
Hur ska ett barn kunna skydda sig mot demoner och de dysfunktionella vuxna?
Jo man stänger av, förtränger och kapslar in
så blir alla så nöjda och tillfredsställda.
Det håller så länge det håller
och sedan blir man schizofrent psykotisk.
Har jag inte idag all anledning att
tycka synd om mig själv angående
detta och till och med självömka mig?
På bårhuset ligger alla liken
och sjunger en fridens blues.
Det är så himla skönt att vara död.
Människorna är galna det är hela saken.
Samhället är ett mentalsjukhus.
Kärleken är det främsta hotet.
Kärleken i alla dess uttryck måste censureras.
Kärleken ställer alldeles för höga krav.
Det ska vara lagom mycket kärlek och sanning så att man orkar gå upp på morgonen tillsammans med sin lagom mycket älskade fru och ha en alldeles lagom bra dag.
Sverige vibrerar av en hunger efter extas.
På bårhuset så älskar man varandra fullt ut.
Det är hemskt otäckt att befinna
sig på den här planeten.
Man kan aldrig få ett andrum med lugn och ro.
Hur får man sig till att fokusera
på någonting positivt, någonting underbart?
Livet är som allra verkligast på TV.
Ens älskade katter som vet vad kärlek är.
Om man lever hänsynslöst efter kärlek och sanning så har man snart inte många vänner kvar men ensamhet är balsam för själen.
En god häxa hjälpte mig ut ur psykosen.
Hennes starka kärlek hävde förbannelsen.
En pandemi av ett giftigt mörker
går genom världen.
Jesus Kristus är den enda hjälpen.
Hos Honom kan vi känna oss lugna och trygga.