Den hjärntvättade psykoterapeuten och prästen. Han tycker att han är så jävla bra men han gör mer skada än nytta. Klienten sitter i fåtöljen och är ingen och ingenting. Det är omöjligt att ha en konstruktiv dialog. Helvetet är tomt, alla demonerna är här. Det grymma psykosomatiska och posttraumatiska trötthetssyndromet blommar ut med svarta illaluktande blommor. Klientens mamma är en demon av den allra värsta sorten. Storasyskonen är zombies. I stort sett hela Sveriges befolkning är psykotiska fullständigt utslagna zombies. Klienten har två katter i alla fall, Jim och Jam, som han kan hänga med, ge och ta emot kärlek. Det är i juni 1991 och den bipolära manin växlar till gränspsykos. Klienten är chanslös mot djävulen och hans demoner. Psykoterapeuten får ett tuppjuck och ett dånande vredesutbrott. Det dåliga samvetets vrede. Djävulen är slipad och slug. Till och med en del kristna människor anammar hans attityd. Gränspsykosen är en existentiell tsunami som konstant förstör alla möjligheter till förändring är läkedom. Livet är ett kaotiskt eskalerande helvete för den 26-årige klienten och staden en surrealistisk mardröm. Han svek sin bästa vän genom att ha sex tillsammans med hennes arbetskamrat. Klienten var väldigt manisk i kombination med alkohol så att han inte visste vad han höll på med. Nu är en förbannelse satt på honom. För 15 år sedan tog hans pappa livet av sig. Allt har varit ett snurrigt kaos sedan dess. Att inte ha en aning om hur man ska kunna hjälpa sig själv när livet är ett gungfly av krossade drömmar. Att vara instängd i sig själv onåbar för andras stöd och hjälp. Sommaren blir en serie av en förtvivlat handlingsförlamad desperation med fester och alkohol. Isen är tunn. I en hysterisk vilja till revolt växlar allt till ett självhat. Katterna Jim och Jam reagerar och är ledsna och oroliga. Klientens lilla taketta är en äckligt minimal isoleringscell. Tillvaron är en specialdesignad extremt absurd mardröm som det inte går att vakna upp ur. Döden vore mycket bättre. Att inte veta vem man är och ingen annan vet det heller. Att växa upp i en kaosfamilj som det vilar en förbannelse över. Att växa upp i ett Sverige fullt av en cynisk och vidrig positivism och optimism. Den falska tryggheten. Det psykotiska sammanbrottet. Att vara en symptombärare, att bära hela kollektivets olösliga problem och sjukdom. Det är som att man är utvald till att må riktigt jävla konstant dåligt. Djävulen och hans demoner älskar att sparka på den som ligger. Att vakna på morgonen och inte vilja gå upp med skräck och fasa i kropp och själ. Utmattning och total imeningslöshet. Lägenhetens enda fönster som stirrar ut klienten som ligger i fosterställning på golvet och ber böner som Gud skiter i. Vad som helst bara inte psykiatrin som han hört dåliga rykten om, men att gå ?eromedicinerad är ohållbart. Gränspsykos, och bipolär sjukdom är inte att leka med. Sommaren 1991 går mot sitt slut för klienten famlar efter ljus och fotfäste. Hela samhället svajar i den enorma finanskrisen och stämningen och atmosfären i landet blir till ett svart hål att sugas in i. Klienten är på gränsen till ett psykotisk sammanbrott. 1986-87 var han extremt psykotisk under ett år. Var håller Jesus Kristus hus? Varför är tillvaron så kolsvart? Gud varför har du övergivit mig? Han sätter på en platta med The Doors men det finns ingenting som hjälper. Han ringer till fröken ur för att få känna en gemenskap. 18 år tidigare så var klienten tillsammans med sin pappa i Gambia. Pappa Ingemar var alltid så snäll och någon att se upp till. Klienten lärde sig simma. Livet var en fest fylld av magiska underbara överraskningar. Det var innan katastroferna.