Någon oro för klimatet
hörs ju knappt i poesin.
Där körs det interna pratet
mellan egons gull och grin.
Dikten sitter fast i tjatet
och i kärlekshysterin.

Någon korp kan våga kraxa
oro för klimatets kris,
medan trutarna törs maxa
pladdret i sin poesis                    
omedvetenhet och flaxa
skränande på trutars vis.

Några fattar mod och skriver
vinglig, vankelmodig vers
om klimatets kris. De kliver
därmed genom tjattret tvärs.
De är diktarna som driver
oron för klimatets pärs.

Någon tanke kan nog väckas
av miljömedveten dikt,
någon fördom kanske knäckas
av ett kväde utav vikt.
Det är dags att sig förskräckas
låta, när man läser dikt!

Någon skrev för länge sedan
"Ångest är min arvedel".
Samma gäller nu, emedan
oron är klimatets fel.
Oron borde allaredan
höras mer i diktens spel.