caravaggios aska

lyser som ett    ansikte

    jag kan se det     när jag

är ensam på kvällen

på det       vita fältet

       det          som finns  bakom huset

när det är    natt

det finns en             behaglig död

på det      vita fältet

     ljusmassorna      når inte

ett              kritiskt tillstånd

 de är som     havsvågor

slår in   mot stranden

i tyst               stillhet

väldiga                  ljusmassor

slår in mot     stranden

 i       stillhet 

 i det lodrätta mörkret         kan jag knappt se mig själv

                                                   jag  är diffus    som en artär                      

caravaggios aska

                lyser som ett

dött                återsken

    i            natten

          man kan göra        snöänglar 
  

           i   caravaggios           aska     på  natten