Februari:

Det står en främmande dam
på min gårdsplan
hon stirrar på mig
där jag står i fönstret.
Jag rycker på axlarna åt henne.
En okänd kvinna i duschen, säger:
"Jag håller iaf mina tankar torra!"
En nakenkonstnär tar jag henne för.
Den dagen efter detta:
Rökning.
Dåliga tänder.
Träplankor, utemöbler.
Kafferast.
Himmel.

För en minut sedan slutade jag att tänka
på tolv år med poliser
och myndigheternas närvaro i mitt liv.
Något fick mig att lägga bort det.
Nakenkonstärinnan Alice
tar nu på sig sina underkläder
tar på och av sig en blommig klänning
till mitt nybryggda Löfbergs Lila.
Ur det blå svävar nu en mängd ord.
Kanske ändå att det känns
lite mer meningsfullt nu.

Mars:

Väntar på räddning
med eller utan rök.
Fastspänd, berövad.
Skjut dig själv:
Håll dig vid liv.
Du kan inte hantera dig själv:
Kärlek, känsla, ansvar.
Ingen böjelse för den ensamheten.
Ta det lugnt, och som det kommer.
Fortsätter dagarna:
Kaffe.
Sussa.
Känna.
Gnälla.
Hålla käften.
Träning.
Sväng.
Byt fil.
Vänd dig om.
Döda tid.

April:

Vaknade idag ljust och tidigt.
Ingen post, inget liv.
Är hemsk och dum.
Jag tror snart på ingenting.
Så ringer telefonen.
En gammal vän säger ljudligt:
"Ha tro, gamle bror!
Du är en myt i mitt hjärta.
Vi är båda vid liv.
Idag kan vi åka till Indien!"