Det är när handen går över väggen utan att röra
Då
I ögonvrån
När jag glor på ett oformligt töcken av vad som måste vara skräck
Hör osagda ord komma från fingeransiktet
Känner kyla mot handflatan, nästan för nära, fast är för stel nu
Som i ett strålkastarljus
Kanske redan balsamerad
Och där jag inte tittar

Där är du
I vrån
Med ditt hår och dina stora ögon
Stum
Och stirrar som jag vore något att frukta

Men jag kan inte