(Bill)

Fansen skrek som galningar, helt omedvetna om att de var de sista fansen som såg mig live.
Jag satt på en pall i mitten av scenen och sjöng låten \"In die nacht\".
Egentligen var det inte meningen att vi skulel spela den, men jag ville att det skulle vara den sista låten jag sjöng inför publik, så Tom förstod hur mycket jag skulle sakna honom.
Jag älskade min bror. väldigt mycket. Han var luften jag andades, men även om jag älskar honom så mycket, orkar jag inte mer.
De sista tonerna och akorden dog långsamt ut.
Jag kollade ut i publiken, flera av fansen kasstade upp röda rosor på scenen.
Jag log mot dem, tackade för att dem hade kommit, och sedan traskade vi av scenen.
Snart var det dags, snart skulle jag få slippa mitt stressiga liv..
\'Bill?\'
\'Hmm?\' svarade jag, fortfarande kvar i mina tankar.
\'Billieponken?\'
Tom viftade med handen framför mina ögon, och jag vaknade långsamt till liv.
\'Ja?\'
\'Du verkar frånvarande?\'
Ja, om du bara anade vad jag planerar, tänkte jag och suckade.
Georg och Gustav hoppade in i den Van som skulle ta oss tillbaka till hotellet.
Tom var påväg in då jag stoppade honom och drog med honom en bit bort från bilen.
\'Tom..\' började jag, osäker på hur jag skulle beskriva min kärlek till honom.
\'Jag vill att du ska veta: Jag älskar dig.\'
Tom log och dunkade mig broderligt i ryggen.
\'Jag älskar dig också, lillbrorsan.\' sa han glatt, och började sedan gå mot bilen igen, men jag drog tillbaka honom.
\'Bill,m vad är det..? Du börjar skrämma mig?\' sa han oroligt.
Jag suckade igen, undvek ögonkontakt, rädd för vilken känsla hans ögon skulle spegla. Rädd för att känslan jag själv kände, skulel spegla sig i hans ögon också.
Hur mycket jag än älskade honom, var jag tvungen att lämna honom. Men jag visste att han skulle förstå, han MÅSTE förstå.
Tom kramade om mig, om han förstod elelr om det var för att tårar hade börjat rinna ner för mina kinder, visste jag inte.
Detta var mitt farväl, farväl till min älskade bror..

\'Jag går och lägger mig..\' informerade jag de andra medlemmarna i bandet, log mot dem, väl medveten om att de var sista gången jag såg dem. Sedan gick jag.
Stegen mit mitt hotellrum, 483 lustigt nog, kändes oerhört lång. Onödigt lång.
Tillslut, efter vad som kunde ha varit flera timmar, låste jag upp dörren, steg in i rummet, stängde dörren och låste den igen.
Mina ben förde mig till mitten av rummet, då jag kopllade mig omkring efter papper och penna.
Jag fick syn på det, plockade fram det, och började skriva mina sista ord till Tom. När jag var färdig, vek jag ihop dem och skrev \"Tom\" på framsidan av det. Sedan lade jag ner brevet på bordet, och stegade till badrummet och låste dörren.
I badrumsskåpet hittade jag rakbladen, som skulel hjälpa mig att ta mitt liv.
Jag sjönk ner på golvet och vek upp tröjan så jag kunde se på, min redan ärrade arm.
Jag smekte ärren för en stund, medans jag tänkte tillbaka på galma minnen. Minnen från min och Toms bardom, både lyckliga och olyckliga tider. Mina tankar fassnade på den tiden då våra föräldrar bråkade, och minnerna smärtade i mig, spelades upp i mitt huvudet.
Det var de som fick mig att ta steget: jag placerade rakbladet till min armled och drog, drog ända upp till armvecket, i hopp om att de skulle gå snabbare.
Blodet, som jag trodde skulle vara kallt, nästan som jag kände mig, var raka motsattsen - det var varm och såg mycket rött ut mot min, något ljusa hud.
Snart kunde jag också känna smärtan, och för att allting skulle gå fortare, skar jag ett likadant jack i andra armen också. Ingen återvändå nu, allt jag kunde göra nu, var att vänta på döden.
Tårarna rann ner för mina kinder och droppade ner på mina, redan blodiga armar.
Snart kände jag mig alldelles utmattad..
\'Bill?\'
Tom.. Tom\'s röst.. Plötsligt ville jag inget annat än att han skulle finnas vid min sida, hålla om mig tills döden tog hand om resten.
\'Bill?\' upprepade han.
Jag fick inte fram ett ljud, men jag använde mina sista krafter till att kravla närmare dörren, ihopp om att få upp den, så han kunde vara vid min sida, men jag hade inte ork att utföra det hela..
Ett tag, blev allting helt tyst, jag antog att Tom hade fått syn på min lapp..
\'Bill?!\' utropade Tom panikslaget.
\'Förlåt Tomi..\' viskade jag, inte säker på om han kunde höra, men jag ville ändå få de sagt.
\'Va fan?! BILL?!\' vrålade han och han började banka på dörren.
Nya minnen från barndomen dök upp framför mina ögon, som om hea mitt liv passerade revy..

Dagen jag och Tom försökte lära oss att cykla, jag trillade och började gråta. Men Tom tog hand om allt, eftersom mamma inte var hemma..

Jag och Tom lekandes i trädgården på våran 10års dag. Vi lekte pirater, vilket slutade med att jag fick gå på plankan..

Våran 16års fest, första gången jag såg Tom full, mycket trevligt om du frågar mig. HAn tillochmed spydde ner mina skor.

Allvarliga minnen, som gången då våra föräldrars bråk spårade ut helt, jag och Tom sökte skydd på Toms rum. Han spelade Rette mich på sin gitarr och jag sjöng med..

Och idag, vårat samtal, mitt farväl..

Jag sjönk ihop på golvet, och allting svartnade framför mina ögon..

(Tom)

Jag visste att något var fel, Bill brukade alltid sitta och prata med oss efter en konsert, så varför inte idag?
Visst, jag förstod honom, dagens konsert hade varit utmattande, men det var ändå inte likt honom.. Det hade aldrig hindrat honom förut.
Jag gick fram till rum 483 och kände på dörren, den var låst. Som tur var, hade jag en extra nyckel, så jag låste upp dörren, och steg in.
Rummet var kolsvart, allt som lös var lampan från badrummet.
\'Bill?\' sa jag och knackade på badrumsdörren.
Inget svar.
Konstigt, tänkte jag, medans jag gick bort till Bills säng för att kolla om han låg där, men glömt släcka lampan i badrummet efter sig.
Ingen Bill..
Istället fick jag syn på en lapp som låg på bordet framför soffan.
Jag läste på framsida, lappen var till mig.
Jag vek upp lappen och började läsa:

\"Tom, när du läser den här lappen, är jag förmodligen redan borta.
Varför? Tänkte du, men jag kan inte förklara.. Det går inte, jag orkar inte.
Men jag vill att du ska veta: jag älskar dig brosan.
Jag lämnar dig inte, bara för att jag är död. Det hindrar mig inte från att vaka över dig.
Jag älskar dig, Tomi, glöm aldrig det..
I\'ll leave you, but we\'ll meet again\"

Tårarna började rinna på mig, hur kunde han?!
Jag fick panik, och rusade mot badrumsdörren igen.
\'Bill?\' utropade jag.
\'Förlåt, Tomi\' hörde jag en svag röst innifrån.
Mina knän vile inte hålla mig uppe längre, men jag vägrade att sätta mig ner, jag kunde inte. Jag ville vara där inne med honom, ta hans plats.
Dö för honom, istället för honom..
\'Bill, dö inte! Snälla,lämna mig inte!\' grät jag.
Jag kollade ner på golvet, och skrek till, blod. Mycket blod.
\'Bill!\' grät jag panikslaget.
Jag började banka villt på dörren, jag ville IN, ville vara med honom, dö med honom.
EXTRA NYCKLEN!, tänkte jag, och började springa runt som en galning efter den.
Snart fick jag syn på den, på nattduksbordet..
Jag rusade fram och tog tag i den.
Plötsligt kände jag mig tom, helt tom. Jag kände mig som ett tomt skal, bara ett ihåligt skal, han var död.
Jag insåg det direkt, han hade dött.
Det var som om någon slet själen ur mig, själen och hjärtat.
Mitt hjärta som slog för Bill.
\'BILL!\' skrek jag hysteriskt.
Jag visste att det var över, men jag bryddee mig inte.
Jag rusade tillbaka till badrummet, satte nyckeln i låset, och fick upp dörren.
Jag pep till när jag fick se honom.. Synen gjorde mig illamående.
Blod, över hela golvet fanns det blod.
Han låg på sidan, hade han levt, skulle han stirrat på handfatets flut, men nu levde han inte. Han var död, borta.
Han hade lämnat mig ensam kvar på denna jävla jord.
\'Bill..\' viskade jag, böjde mig ner och strök han över kinden.
Han hade redan hunnit bli kall.
Jag snyftade till, och kom på vad som måste göras. Jag måste dö, jag vill inte leva om inte Bill lever.
Bill var mitt allt, mitt syre, min älskade bror..
Jag klev fram till badrumsskåpet, och fann nästan genast vad jag letade efter, sömntabletter.
Jag vet inte hur många jag svalde, men man kan enkelt säga att det var för många.
Efter det, lade jag mig brevid honom, jag skulel dö i hans armar.
\'Jag lämnar dig inte..\' viskade jag, slöt ögonen och föll i en djup sömn. En sömn jag aldrig skulle vakna ifrån.