\"Snälla sluta!\"

Orden klingar ut och dör bort. Vem var det som yttrade sig? Var det ingen annan som hörde? Jag ser mig om men märker inget som är annorlunda än vanligt. Konstigt, var det ingen annan som hörde skriket?

Det måste ha varit jag. Det var jag som skrek. Mysteriet är löst! Om det var jag som skrek är det förståeligt att ingen reagerade. Är det någon som lyssnat på mig förr? Nej, det är det inte. Så varför skulle någon lyssna nu.

Eller var det bara i mitt huvud rösten fanns? Den lät så desperat. \"Snälla sluta!\". Men vad var det som skulle sluta? Jag vet vad jag vill ska få ett slut, men vad vill egentligen rösten? Det var inte jag som skrek, eller var det det?

Men om det är en röst i mitt huvud så kanske den behöver hjälp. Det är bara jag som hör den, visst är det så? Då borde jag hjälpa den. Men hur? Är den en del av mig? Om den nu är det så kanske jag kan säga åt den att sluta? Men den kanske kommer från någon annanstans? Det vore ju oförskämt att säga åt den att hålla tyst om den inte är min.





Snälla sluta skrika i mitt huvud!




Vad är det du vill? Tala om för mig vad det är du vill! Jag vill att du ska gå bort från mig, försvinna. Du påminner mig om mitt liv. Jag vill inte bli påmind om mitt liv! Jag vill bara leva det i fred tills det är klarlevt. Om jag bara får glömma det som hänt kommer det att bli mycket enklare. Men hur ska jag kunna leva det i fred till slutet om du stör mig hela tiden? Du kan väl åtminstone dämpa dig lite? Kanske?



Du kanske är mitt samvete? Eller mitt underjag? Det kanske är samma sak? Du kanske vill att jag ska sluta? Att jag ska sluta med det här och ge upp kampen. Är det vad du vill? Att jag ska ge upp kampen om mitt liv, om min lycka, om min kärlek? Bara för att den är fel. Min kärlek är fel, är det den jag ska ge upp?

Då har jag bara en sak att säga dig, rösten: Dra åt helvete!! Det är mitt liv, min lycka, min kärlek vi pratar om. Det är jag som bestämmer över mitt liv!

DET ÄR JAG SOM BESTÄMMER ÖVER MITT LIV!!