Det gick som en skälvning genom kroppen,

och plötsligt var ingenting sig likt.

Jag tappade fotfästet totalt och drev sakta genom natten,

utan tanke eller mål.

Utan spår.

Jag var förlorad igen och ingen väg bar längre hemåt.

I skuld och skugga vilade jag,

tyst och stilla,

utan tanke,

utan ord.


Inbillsk, självisk, trilsk och jävlig.

Allt man beskyllts för,

som alltid klingat falskt,

stod nu skrivet för alla att läsa,

i stora skarpa ord i blodrött bläck.


Tomheten ekade gapande,

och kylan vällde in och täckte allt,

i frost och förtvivlan,

tills allt var dött och förgäves.


Ingenting rörde sig i det mörker,

som täckte varje spirande tanke,

och kvävde varje hopp om bot och bättring.

Jag ångrar inga synder,

utan dem är jag konturlös,

och suddas lätt ut av vilsna andetag.

Dunlätt, tung som bly.



”Jag mår ändå rätt bra” tänkte jag,

när gatlycktan bländade mig,

och fyllde mig med ljus en sekund,

innan permafrosten återfann sitt grepp på andra sidan.



Så kall,

så isande kall att barnagråten stillas,

och tårar som diamanter faller likt pärlor av glas.

Så tom,

att ekot får ett eget liv,

en illusion av tanke och handlingskraft,

skuggan av bättre dar.


”Jag vill hem!” skriker ekot,

”hem, hem, HEM, HEM, HEM!!!!!!!”

Men jag har inget hem,

bara brustna tårar i en sargad själ,

utan liv och levnad,

utan skepnad och saknad,

utan tro.


Utan tro och utan hopp.

Om hoppet är det sista som lämnar människan,

är jag sannerligen tom,

en visshet utan tröst och trängtan,

utan röst och längtan.


Ändå lever jag.

Ändå finns där en pyrande eld,

som sakta förvandlar allt liv till kol,

förtär och värmer,

utan hetta och passion.


Blodet strömmar när hjärtat pumpar,

syret i luften andas in och ut.

Illusionen av liv fyller mitt lekamen,

och tvingar mig framåt på en väg utan slut,

tills det vittrar till aska och damm.


"Förgänglig och förgäves,

var kärleken i evig tid,

men ack så förtärande vacker...”