Jag drömde om döden i natt. Han låg i fosterställning och grät! Lien var hans napp. Jag gick fram och frågade hur det var fatt. Han svarade att han gått in i väggen och var knäckt! Så mycket folk att ensam visa upp eller ner. - Jag ska orka med alla som gråter, alla som dansar av lycka, alla som suckar, alla barn som som blir så rädda och skriker så gällt, och alla som fast jag framför dom står, säger att jag inte ens finns. Jag gick ned på knä och sa - Jag vet att du finns, för du hämtade min mamma för snart fyra månader sedan. Minns du det? Nu svarade döden mig - Jaha, tror du att du är ensam att kasta skit för att jag hämtat en mor? Jag sa lugnt att - Jag kastar inte skit, jag talar bara om att JAG vet att DU finns. - Lovar du det, frågade han och torkade en tår. Han ställde sig upp och borstade av sin kåpa. Han tittade på mig och sa i lågmäld ton- Förlåt att du fick se mig så här, det har liksom bara varit ovanligt för mycket, mycket nu! - Du behöver inte be om ursäkt för något, jag tycker mig se att du gör ett otroligt bra jobb, svarade jag. Om döden kan rodna gjorde han det, för jag tyckte mig se lite av färgen rött under kåpan. Precis när jag skulle ge honom en tröstande kram så vaknade jag av klockan. Först tyckte jag det var synd att kramen uteblev men ändrade mig när jag tänkte på alla som honom säkert kramar för hans tjänst. Lite får man faktiskt bjuda till, även om man är döden!!