Lukten av ruttet kött och ljudet av surrande flugor slår genast emot mig! Syner av barn som våldtas och sedan får sina halsar avskurna medans mödrar tvingas beskåda! Fäder som ser sin älskade skändas. Vrålen av smärta när hud avlägsnas köttet för att sedan beströs med salt! Någon ler ärligt när ljudet av skrik blir till något som inte borde komma från mänsklig strupe. Ångesten och skräcken ligger likt en dimma i luften, nästan så man kan ta på den. Hatet regerar! ondskan leder! Bilder av helvetet? Inte alls. Utanför dörren står det med stora bokstäver -VÄLKOMMEN HEM TILL DIN PLATS JORDEN -

Jag, ängeln fäller en tår, ryser och skakar! Jag sluter mina vingar om mig själv och gömmer mig bakom dom, håller för mina öron utan resultat! Jag förstår att den timma på jorden jag blev skickad för är på tok för lång att klara. Vill bara härifrån! Varför bryr sig gud fader om dessa monster?? Kan inte förstå, vill inte förstå! Det är när jag breder ut mina vingar för att fly härifrån jag ser en liten flicka med en larv på sin hand. Hon rycker i bödelns kappa och frågar orädd in i mörkret av kåpan -Är det en sådan här som blir till en fjäril?

Det är nu jag börjar förstå att det kanske inte igentligen är människan gud fader slår vakt om, utan hoppet! Jag låter mina vingar bära mig uppåt med en känsla av att det längs med vägen kanske finns något som kan räddas! Min korta visit har fyllt även mig med hopp! Jag förstår även plötsligt att just hoppet är det enda som kan få människan att orka och vilja kämpa mot mörkret.

Men det räcker inte med ork och vilja, människan måste även göra! Så bakom mina vita vingar frågar jag dig, VAD gör du?