En illaluktande askkopp,
innehållet lika torrt & fnöskigt som min själ
Inuti en kropp blöder det,
stora gapande sår födda av stressen
Jag orkar inte längre vara den som örfilar mig själv,
gång på gång

Jag har bara en stor flanellskjorta
att gömma mig i
när mörkret faller
Ingen hand att gripa efter,
inga drömmar att fly in i
När mörkret ligger över både mig & huset från 1942
Och ingen jävla klocka klämtar för mig

Nu händer det
Nu kommer det
Igen.