Utlämnad i sin egen sårbarhet

en ensam kvinnas snåriga  vandring

på livets hårda väg

              i världens mest så kallade jämställda land

              hon rispas blodig av snårskogens vassa grenverk

              slår sina knän blåa

              blir ej betrodd sina sår

trots leverskorporna

förtorkar av sommarens hetta

bland det  annars så friska och sköna

finns en svärta

en kamp på liv och död

men det sker bakom kulisserna

tystnad

julimånadens sammetslena rosor

sprider en doft av vällust

        men magnolian  har för länge sedan

blommat ut

den en gång så fulländade

blomsterprakten

ligger nu på marken

förtvinad

skönheten förmultnar

ser rakt igenom himlen

så genomskinlig

så tunn som av glas

med själen utfläkt

blottar den sig för omvärlden

även sanningar som svävar

hon kommer inte längre i sommarens

 grönska

betongen reser sig ur jorden

som en väldig mur

stigen är inte längre upptrampad

inte för ensamma kvinnor i alla fall

där får hon ligga

mot den kalla stenen

medan andra badar i solsken

de som inte tillhör de ensammas skara

                                   © Linda Garbén