Brittsommar


Jag stod i flygplatsens presentshop med kölappen hårt i handen. I väntan på min tur sneglade jag genom glaset och betraktade mannen i baren; mannen som i trettio år varit min livsledsagare och far till mina barn. Mannen som jag en gång älskat och avgudat. Våra älskogslekar hade då fört oss till oanade höjder och ingen av oss kunde få nog. Han såg spänd ut där han satt med sin kaffekopp och betraktade något eller någon. Kanske tänkte han som jag på hur det en gång varit.

Redan när barnen kommit började spontaniteten i vårt förhållande att försvinna och han gled mer och mer in i karriären medan jag kämpade med att upprätthålla min egen yrkessroll samtidigt som jag inte bara var mor utan i viss mån även far i stället för den alltmer frånvarande mannen. Något tid tillsammans - utan barn - fick vi aldrig och det bidrog förstås i hög grad till att det gick som det gick.

Sedan fem år tillbaka hade vi skilda sovrum och mannen drack allt större mängder alkohol. Fram till i Julas hade hemmet varit en plats där han kunde slänga av sig den obligatoriska jobbkostymen och gömma sig i sitt rum med sina böcker, ölburkar och vinflaskor. Jag hade för länge sen slutat protestera och det hände allt oftare att vi inte en tog oss tid att säga \"god morgon\" eller \"god natt\". På något sätt väntade vi kanske båda på att den andre skulle ta det avgörande steget - men ingen vågade. Vi klängde vid varandra som två drunknande vid en livboj.

Annandag Jul började han kräkas blod. Medan jag rattade bilen mot sjukhusets akutintag slog mig tanken \"tänk om han dör\". Det var väl en normal tanke under omständigheterna. Det som däremot inte var normalt var att tanken lämnade mig likgiltig. Jag kände en slags förlamande skräck - inte över situationen - men över mitt sätt att reagera. Vad hade hänt med mig, med oss, med vår brinnande lust och våra känslor?

Efter sjukhusvistelsen upphörde drickandet utan några vidare kommentarer från hans sida. Jag kände hans önskan att vilja komma mig nära igen men vardagen fanns fortfarande där och hur gärna jag än ville kunde jag inte komma honom tillmötes.

Utan att jag varit inblandad damp det en dag ner två semesterbiljetter i brevlådan. \"Jag har beställt två biljetter söderut \" hade han sat medan han betraktade mig osäker och undrande. Min första reaktion hade varit att det här skulle jag aldrig klara; en hel vecka ensam med honom .. och jag hade mumlat något om barnen .\"De klarar sig\" sa han , \"men det gör inte vi länge till, ser du inte det?\"

Jodå, visst jag det men oron fortsatte att mala. Hur skulle han klara en medelhavsvecka med alkoholbuteljerna uppradade i vartenda snabbköp. Vi talade inte mycket mer om saken men så småningom började hoppet spira även inom mig. Efter att ha kontrollerat mitt sparkonto ringde jag rsebyrån och ändrade sittplatserna till första klass och bytte ut vårt dubbelrum mot en s k lyxsvit med terass mot havet och allehanda extra som skulle ge resan en guldkant. Med tanke på hans sinne för ekonomi sa jag inget om rrangemanget.


Nu ropades vår Flight ut och min gamla flygrädsla började spöka. Ombord spände jag fast säkerhetsbältet så det stramade över magen. Inga barnahänder fanns att hålla i så jag klamrade mig fast vid armstöden.När piloten rusat motorerna och den tunga maskinen började lyfta i en brant vinkel kände jag en hand över min. Den var fuktig och varm - inte av flygrädsla det vissste jag. Han var nervös över närheten och kanske t o m rädd att bli bortstött. \"Vi är snart igenom molnen\" sa han avledande. Sen går det som en dans. Hans lugn spred sig till mig och jag gav hon en tacksam blick och fick ett försiktigt leende tillbaka.Jag började t o m njuta av resan och efter middagen då jag druckit så väl som som kaffe med avec kurade jag ihop mig som en katt och njöti fulla drag. Kurts (ja min man hade faktiskt ett namn) alkoholkonsumtion hade inskränkt sig tillen öl.Nu började han rota i en trave böcker han köpt på flygplatsen. \"Semesterlektyr\" - jag tror den här skulle passa dig\". Sen vände han snabbt bort blicken och jag tittade på boken i mitt knä: Anais Nins \"Erotiska noveller\". Anders lider lika mycket som jag. Han väntar sig mycket av den här resan. Men hur skulle en bok kunna ge mig lusten tillbaka.? Efter att ha läst en stund märkte jag att de små, grå, oroande tankarna försvann och en känsla av värme och förväntan spred sig uppåt mellan mina ben .. fick magmusklerna att spännas. Kanske ändå....kanske.

Det var semt när vi checkade in.
Jag vaknade ensam i sängen och klockan var redan tio. Anders satt på terassen och hade dukat ett frukostbord för två. \"Jag misstänkte att du skulle sova över frukostbubbén så jag bunkrade lite i snabbköpet. Glöm inte ta på dig hotellets badrock för VIP-gäster. Den ligger vid nattduksbordet. Föresten kollade jag lite med receptionen och det verkar som om någon mixtrat lite med vår beställning. När jag krängde på mig den mjuka frottén strök han lätt över mitt ena bröst. Jag ville inte inge några falska förhoppningar utan stängde snabbt igen badrocken då jag kände att min styvnade bröstvårta var på väg att förråda mig.

Dagen på stranden var ljuvlig. Solen stekte min hud lika varmt gråbrun som den började färga Anders ilsket röd. Efter en stund lämnade han mig och jag blev kvar ensam för att njuta så länge jag kunde. När jag försiktigt klev in i lägenheten och duschat bort det mesta av salt och sand somnade jag naken till det sövande ljudet av luftkonditioneringen blandat med ljudet av vågskvalp.

Någon smekte mina bröst och min mage men jag vågade inte öppna ögonen. Förtrollningen kanske skulle brytas. Jag låg alldeles stilla när våg på våg av lust sköljde över mig. När Anders till slut försiktigt särade mina ben och lät ena fingret dröja vid min clitoris kom den första orgasmen och det gick inte längre att låtsas sova. Vi älskade - inte hårt och vilt som förr i världen utan sakta och dröjande med en åtrå som stegrades. När vi båda nådde den högsta njutningen tillsammans var kvällen sen. \"Om vi skall få något att äta får vi nog skynda oss - du kan väl ta den vita klänningen. \" När jag kom ut ur badrummet tittade Anders så allvarligt på mig att jag blev rädd att något var fel. \"Inget är fel. men så snart du kom ut ville jag ha dig igen. Hans byxor putade betänkligt. Jag skrattade lyckligt \"Tänk på att jag är femtio plus . Nu går vi och äter\".

Vi gick inte så långt den här första kvällen. Några hundra meter längs strandpromenaden som ledde till hamnen och centrum hittade vi en liten restaurang - så nära vattnet att de varit tvungna att sätta upp vågbrytarplank längs de bord längst ut mot vattnet. Vi satt där i den ljumma vinden och på något sätt visste jag att det skulle vara riskfritt att beställa in en flaska vitt vin till den obligatoriska skålen med oliver i aioli. Vi satt sär och smuttade på våra glas medan den ljumma vinden lätt lekte i vårt hår. Anders lutade sig tillbaka och log ett stort leende: “Är det möjligt att man får lov att ha det så här bra” halvt konstaterande halvt frågande. Han såg så lycklig ut och för några ögonblick försvann den lite trötte mannen för min blick och jag såg rakt in i en ung pojkes kisande skrattögon och jag såg hur han långa blonda lockar blåste i vinden. Pojken jag blivit kär i för så länge sen. Även jag kände mig som tjugo igen och även när den gamle Anders kommit tillbaka dröjde sig bilden kvar på min näthinna och gjorde allt nytt och spännande, Maten var underbar. Natten var underbar. Vi hade inga plikter och vi nojsade som två tonåringar. Så mycket vi hade att säga som vi aldrig sagt på så många år. Men vi ville båda tillbaks till hotellet för att inte förlora en enda minut av vår återfunna förälskelse.

Uppe på rummet klädde Anders långsamt av mig mina nya fina kläder och slängde dem i en hög. “Fort vi hinner med ett kvällsdopp” - ta bara på dig badrocken så smiter vi ut på baksidan”.

Fnissande och upphetsade tog vi oss ner till stranden och om någon skulle gått förbi just då hade han fått se två nakna femtioåringar som hand i hand vandrade ut i havet på väg mot ingenstans.

Så förflöt vår vecka - alldeles för fort. Anders klarade av att kontrollera sitt drickande och en underbar skärgårdssommar följde. Så intensiv var den som om vi båda vetat att det var den sista. Egentligen skulle historien slutat här med ett “så levde de lyckliga i alla sina år” men så snällt och givmilt är inte vinet. Den mörka vintern som följde blev ovanligt lång och Anders alltmer stressad. Nu sitter jag här och tittar på det just öppnade kuvertet från Tingsrätten. Vår ansökan om skilsmässa är behandlad och klar. Det värker i bröstet av saknad, besvikelse och bitterhet. Veckan i södern är ett minne som jag kommer att bevara för alltid.