Jag såg henne när hon kom in

hon log men hennes ögon blödde

av självförakt och fulbryt

missförstånd och rädsla

hon hade sett för mycket

hört för mycket

sagt för mycket

snart var hon bara förlorad

jag ville hjälpa henne

mer än jag visste själv

jag sträckte ut min hand

så långt jag kunde

varför ville hon inte ta min hand?

hon tog den inte

varför?

hon tog den

hon tog den och gnagde på den

för att glömma sin egen smärta

men jag bara log

och bet ihop

hon fortsatte gnaga

men jag brydde mig inte

för jag visste att jag var viktig

VIKTIG!!!

sedan kom hon till benet

nu började det bli jobbigt

inte för henne

bara för mig

benet blev mindre och mindre

snart skulle det brista

jag håller igen

hon glufsar girigt

nu skakar hela jag

nu finns det inte mycket kvar

nu brister det

nu brister det

nu brister det

nu brast det…

Nu hörs inget gnagande längre

Bara min andedräkt dränker tystnaden

var är hon nu?

Hon faller

Jag ser hur hon faller ner i fördärvet

Fördärvet som dränker hennes oskyldiga personlighet

till intet stoft

Jag kan inte hjälpa henne längre