Ovissheten
fyller mina
tankar,
blodet i mina ådror.
Blå.
Färgade av kylan,
bosatt i mitt bröst.
Hjärtat pumpar
ut en falsk känsla
av total
kyla
i hela min kropp.

Lungorna krampar,
försöker ta upp
syre i ett
desperat
försök till överlevnad.
Det går inte, det går inte,
det går inte.

Ni säger:
det blir bättre
med tiden.
Vad händer då
när man tappat
greppet
om det som kallas
tid?
Det går inte att
invänta något
som gått förlorat
gång på gång.

Att känna smärtan,
kylan,
idiotin,
känslorna.
Som en vinterstorm
inuti mig.
Komemr det någonsin
bli vår igen?