Kanske minns du benen
ihopslingrade, tätt intill
ditt huvud som rann ut
genom våra
välpaketerade
händer
och som de hycklare vi är
stannade,
slog oss för pannorna
spelade med förvåning
nej, vi har inte
spetsat ditt kaffe
ditt te eller
din bröstkorg
det är bara du som är, svag
och när bräckligheten
blir verkligheten
så måste man lämna
plats åt det stora
i det lilla
pressa utrymmet,
stackars
blödande bultande hjärta
det finns inte
plats för begär
inga krav ska skrivas
det måste vara simpelt
för i vilken annan form
får du plats med både
substitut och attribut

kanske minns du benen
strategiskt placerade
bredvid varandra
när vi väntade in

det plötsliga hugget i bröstet.