Honungsfärgad var rummets ton.
Han satt på en soffa. Sliten. Drömsk
låg bilden. Som från ett stillfotografi
av femtiotalet. Taget från en tid då
kvinnan stekte strömming och lade sig
på rygg. Drömde om nymoderligheter.




Hon förberedde sig i fantasin. Såsom
människor gör. Han rusade inte fram.

Han skulle ställa de artigaste av frågor.
Så fort han fick tillfälle. Tillfälle. Hon
såg precis hur han lite avmätt skulle
tala om de två barnen. Hur han sedermera
tagit tag i livet. Hur han åter skulle blicka
åt sidan. Le sådär som han brukade.

Hon skulle betrakta honom. För en
sista gång. Han skulle tala om och
om igen om hur roligt det var att
råkas. Vilka förälskade små barn de
var. Vilken liten ruggig sak som över
bemannat honom då. Tänk. Hela två år.


Ja tänk. Hon skulle undra likt då. Den
där egendomliga lilla oförmågan att
hålla blicken fäst. Likt då.