Ding, dång, klockan slår sex.
I fängelshålan försmäktar hon
Vars enda brott var att finnas till.

Ding, dång, klockan slår sju.
Hon var den enda som sa emot, när andra inte kunde.
Därför leds hon nu ut ur sitt fängelse
För att på sin sista väg få vandra.

Ding, dång, klockan slår åtta.
Hon släpas fram på stadens gator,
Bespottad och hånad, men likväl beundrad.

Ding, dång, klockan slår nio.
Nu är de framme vid torget.
Folket skriker, men Flickan som sa emot
Tittar upp mot himlen och ler.

Ding, dång, klockan slår tio.
Hon befriar sig själv med en sista, föraktfull blick
Medan de läser upp hennes dom.
Nu kan de aldrig mer göra henne något.

Ding, dång, klockan slår elva.
Bödeln lyfter sitt svärd och hugger, blodet sprutar.
Flickan som sa emot finns ej mer.

Ding, dång, klockan slår tolv.
Tyst står folket på torget.
Tyst sitter härskaren i slottet.

Ding, dång, klockan kommer aldrig mera slå.
Och aldrig mera, skall någon yttra ett endaste ord om
Detta onämnbara som hände denna dag.