Hon hade satt sig vid pianot.
Eva var förbi. Tor satt med hammaren
bredvid. Kalsongerna hängde utanför
och mössan den var ännu på. Tog en
bärs och halkade ner i fåtöljen. De
började med the rose och avslutade
med nationalteatern.

Under den timme deras ljuva
stämmor övergick från ballad till
livets politiska allvar hade Tors
hammare slutat att hamra. Den
låg nu stilla i änden av hans
slitna kängor. Tor satt tyst i
muren

Han slirade till med någon slags
sliten refräng och lämnade lokalen.

Hammaren låg kvar.

Eva hade smekt dess slitna läder till
bristningsgränsen. Hon, den vackra,
rullade ut gränslöshetens vita pulver

hon som saknade sin pappa.

jag som alltid sade nej sade nu ja

för den slitna solidaritetens
skull?


i bloss på bloss