Vad hemskt att vara en tioårig pojke som nästan inte får vara med och spela i ishockeymatcherna. Vad hemskt när lagledaren säger ja men hoppa in och spela då trots att du är så dålig. Vad hemskt att mamma har glömt bort att hämta en efter matchen trots att man får skjuts hem av en lagkamrats snälla farsa. Vad hemskt när ens mamma glömmer bort att hämta en på stationen efter att man har varit på kollo i tre veckor under sommaren och längtat hem. Vad hemskt att ha en farsa som är på dekis och som bara blir sämre och sämre tills han tar livet av sig natten mot ens elfte födelsedag. Vad hemskt att inte ha några riktiga vuxna omkring sig och ett kaos som flyter fritt i huvudet som ett ständigt krigstillstånd.
Vad hemskt att vara psykiskt sjuk redan när man är 11 och inte ha någon att prata med.
Vad hemskt att dessutom en ny styvfarsa kommer in i bilden, en traumatiserad typ som mobbar och trycker ned en i skorna.
Vad hemskt med en mamma som varken ser och hör vad det faktiskt är som händer.
Vad hemskt att sitta i den kolsvarta garderoben och önska innerligt att man vore död och som besatt säga mantrat: Det kommer att gå dåligt för mig när jag är vuxen! Det kommer att gå dåligt för mig när jag är vuxen!
Vad hemskt att vara tvungen att stänga av de outhärdliga känslorna, förtränga och kapsla in.
Vad hemskt att utplåna sig själv i en lång och grym process som slutar med en schizofren psykos, den optimala katastrofen, den allra värsta mardrömmen som det inte går att vakna upp ur förrän efter ett otroligt långt år.
Vad härligt det var när jag var 8 år gammal och åt mammas köttbullar, läste Tintin och sen såg TV-serien Någonstans i Sverige.
Vad härliga åren var innan allt började gå sönder och mörkret vällde in som en fullständigt hänsynslös tsunami.
Att ligga i sängen för 50 år sedan och lyssna på ABBA och försöka att välja vem man ska bli tillsammans med, Annifrid eller Agnetha?
När livet var som en konstant lycklig dröm som man absolut inte ville vakna upp ur.
Min bästis Per och blandar salpeter och socker och tänder på så att brinner häftigt och bolmar av rök som är en signal till våran indianstam att vi är på väg hem och att allt är utom fara.