Jag blickade ut över staden som låg öde.Där endast neonskyltarnas ljus välkomnade mig.Med ett frånvarande leende började jag bege mig in i dess kärna av betong.
"Den här staden har blivit tyst och det ligger en sorgsen slöja över,"viskade en röst i mitt öra och det var som om all världens smärta samlades i dess klara klingande.Vackert och bittert på samma gång.En rysning fortplantade sig motvilligt i min kropp.Något var fel,fruktansvärt fel.
"Var hade rösten kommit ifrån och varför hade han kontaktat mig?"mumlade jag.
"Om du blickar upp mot katedralens tak kommer du att finna svaret du söker,"viskade den sorgsna rösten och det var som om tusen nålstick gick igenom kroppen.Skulle modet infinna sig?Det kunde ju vara vem som helst.Ett monster?En galen mördare som försökte få mitt förtroende?Nej,nu får du ta och lugna ner dig,fräste det undermedvetna.Jag hade en tendens att måla upp hemska föreställningar.Samtidigt var det kanske inte så konstigt.Halva jordens befolkning hade gått under året innan i en förödande naturkatastrof.Nu gör jag det,tänkte jag och lyfte blicken.Det var inte ett monster..nej,där stod en ängel med vingar som den mörkaste natt.Även om avståndet var stort kunde jag utskilja ögonens glödande blå irisar.Ja,de var som neon.Nu bredde han ut de stora vingarna och närmade sig mig.Det var en lång ängel.Över två meter.En läderrock fladdrade till i den milda vinden.
"Vet du varför inga människor bor här längre?"frågade jag med bultande hjärta.
"De har övergivit den här staden för att ta sig till New York.Där är det lättare att leva."Han suckade och fortsatte "Nu när deras energi har lämnat staden har dess själ dött."
"Varför är du kvar?"frågade jag försiktigt då jag inte ville förarga honom.
"För att jag föddes här...och den här staden betyder allt.Så många vackra minnen."Det var som om den här rösten hade stor påverkan på mig.