nostalgi över gryningens spegel
mytisk, som det förflutna
då vi var redo
på en signal för händerna
att acceptera tecknet
som vinglaset accepterar alla vakor.
det är tydligt hur jag höll om dig
vid sprickan av vad som var ansiktet
som såg men inte ville helga.
och i cellen under pelarna
där människor säljs
för halsband och dess pärlor
hade dina blyögon upphettats till transparens
och den otydliga glyfen av ett hårstrå
på det spruckna altarbordet
som stjärnorna gnistrade för att vittna om
var tänkt att dechiffreras.
men det fanns ingen ödmjukhet,
ingen ödmjukhet.