Bredvid mörkrets tjocka askmoln
tänder hon en marsall
svavel
myt
gran och tall
själen ångar och rinner ur
lätt belyst
med doft av bly

Desperat
efter något
som kan omfamna
och stilla
förtvivlan

Bladet kysser
salt svettig hud
hon vaggas till frid
i övergångens
heroin

Överbettade ögon
metall infuserad
svartvinbärssaft
sjunker ner i marken
pupillerna kollar in
den släckta hjärnbarken
hon andas ut
i skogen bortanför lekparken
iklädd rituellt linnetyg
hämtas hon av
dödens sändebud
som släcker marsallen
medans den döda kroppen
fläktas av frisk vind
silad genom tallen