Det susade i säven om att hennes fragila lilla huvud i tidernas begynnelse varit glatt, fritt och vilt. Nicola. Hennes hår är vitt och när hon vandrar under förundran i organets katakomber med den slitna psykpyjamsen som ett sorgligt flor så ser hon spöken. Hon gråter inte längre, hon visste aldrig någonsin varför hon grät och hon vet fortfarande ingenting, hon har gett upp, Nicola, och det är en underbar ny värld av samma mörker och tystnad som tidigare som nu genom sin betydelselöshet likgiltighetsglatt ackompanjerar hennes sista vettiga beslut, att ge upp, Nicola, det är du om några år, mitt hav. Min lilla kulspruta. Jag har ingen aning om vem du är.

Beckettmörkret kan jag dock relatera till även om det ibland får mig att tänka att jag har the devils haircut on my mind. Förlåt, allihop, jag ville, tror jag och jag kanske visste, att jag inte visste något, i teorin. Förlåt. Jag vill bara säga till dessa utvecklingsstörningar jag skapat, det var mitt fel, jag vet att ni lider, men tro mig, det gör jag med; jag har ingen skugga längre.

Jag är nöjd med att vara död,
jag gör det för er skull,
som pelle i mayhem


wrong motherfucking place.