Grådaskigt ute,
rummet är lika kallt som jag är inombords
gråter inte, skriker aldrig,
ger inte upp igen och igen
utan helt,
fastkedjad på obestämd tid

Vinden drar fram genom staden
förbi taxibilar, neonskyltar
och gapande själar
som inte tror på en mening
de kan inte stava till död
för mig är det inte riktigt så

Isolering är en drog
avtändningen är svår
plockar isär mig bit för bit
varje partikel
försvinner i diset

Försök inte minnas mig
är det slut så är det