Är det mognad och klokhet
eller är det idioti

när man säger

Nej, jag vill gå hem ensam

till en poetvacker svarthårig orkanpojke
som kysser utan gränser och tillber ens former

vars galenskap man skulle kunna
dyka ner i, sköljas med av, förlora sig hos

för att man inte vill vakna
med sängen nedskräpad, överfull
av någon annans känslomässiga bagage?