Han blev din blick och dina ord,
han blev din himmel och din jord,
du slukades av elden, som han tände inom dig.

Jag kunde tidigt förutspå,
hur illa allting skulle gå,
du kunde inte sätta gränser, inte säga nej.

Du vänder andra kinden till,
han tvingar dig att tiga still,
och låtsas att det inte, var på riktigt det som hänt.

Han bryter ner dig dag för dag,
du väntar snällt på nästa slag,
och jag kan inte längre, se den vän jag en gång känt.

Nu vittrar bilden utav dig,
till tusen skärvor inom mig,
du bleknar bort med tiden, från den vän du en gång var.

Men längst där inne där jag står.
fördold i glömskans korridor,
skall skuggan utav minnet, och din röst få dröja kvar.