Det finns ingen i världen som
kan ta din plats i mitt hjärta.
Ingen. Jag har insett det nu.

Jag kan inte sluta älska någon
bara för att personen i sig inte
vill prata med mig eller ens ha
något som helst med mig att göra.
Jag kan inte avsky någon
som jag en gång älskat.

Det svider och hugger i mig
varje gång jag hör
ditt namn eller ser en bild.

Det gör så förfärligt ont
varje gång jag ser bänken
vi satt på, jag höll din hand i min,
smärtan att känna dina ärr
mot mina fingertippar. Men ändå
din närhet. Men jag vågade inte.
Jag var för feg för att ta steget
att älska, det var skrämmande.

Var hade vi varit nu om jag hade..
Äsch, vad spelar det för roll,
vad tjänar det till?
Jag har väl antagligen inte sett
det negativa - tecken du visat.

Och det väl det som
irriterar mig mest,
att jag inte upptäckt.

Men frågan är om det
spelar någon roll nu?

Det är väl för sent
för att du ska kunna
älska en sådan patetisk
människa som mig.
För det är väl det jag är
enligt dig och världen?

Nu vill du inte älska mig,
du vill inte vara min vän,
du vill inte ens prata med mig.

Jag vill bara svära
en massa fula ord
rakt ut i tomma luften.
Men vad tjänar det till?

Det är hopplöst. Så hopplöst.
Det är det verkligen,
det är.. Bara kärlek. Förlåt.



Förlåt, men jag älskar Dig.