Jag besökte en restaurang tidigare i veckan och på deras menyer läste jag, "Där människor möter människor". Maten var förvisso ganska god, men jag mötte inga människor. Jag samtalade med några stycken och jag iakttog många då de samtalade med andra. Jag såg däremot ingen möta någon annan och ingen mötte mig. Inte ens halvvägs.

Kanske var jag inte öppen för det.
Kanske var jag alldeles för öppen.

På radion berättas det om hur många människor som mördats sedan igår och hur mycket vi har lyckats förstöra jorden ytterligare sedan senaste nyhetssändningen. Jag förmår inte lyssna mer utan stänger av och tittar istället ut genom fönstret under oviss tid. Jag tittar på regnet som har envisats med att falla i flera dagar. Kanske kan jag möta någon där? Sådant ser man ju på film hela tiden.

Jag har fastnat i någon slags väntan, utan att veta vad jag väntar på. Det stressar mig och driver mig runt i cirklar som jag inte tar mig ur. Det får mig att känna mig gammal. Det får mig att känna mig ensam.

Jag är ensam och nästan alltid tror jag att det är jag som är omötbar. Bara jag. Nästan alltid tror jag att jag inte blir mer än såhär. Just nu tror jag det. Just nu är jag begränsad i min outhärdliga väntan och jag blir inte mer än såhär. I morgon vet jag inte. I morgon kanske jag kan möta någon. Någon jag inte är så jävla ensam med.

Om jag inte kan det, så kan jag alltid hitta någon att knulla med. Det brukar åtminstone hjälpa för stunden.

Jag antar att de flesta vill möta någon, mer än halvvägs.
Jag antar också att många aldrig lyckas sluta leta.