Är vi inte alla ensamma egentligen?
I vår sorg, vår längtan och i våra rädslor.
Kan det vara så att vi aldrig lyckas komma
riktigt så nära varandra som vi skulle önska,
hur mycket vi än försöker?

Hur långt vi än sträcker ut våra armar.

Ibland önskar jag ingenting annat
än att någon ska lägga sin hand på min kind
och bara älska mig, livet ut.
Jag önskar ett varmt leende på morgonen,
en omfamning till lunch och ett
"vad härligt att du är hemma, älskling" på kvällen.
Jag önskar andetag mot min nacke
och fjäderlätta fingertoppar mot min rygg.

Vad är egentligen livet
om man inte får dela det med någon?

Jag önskar
någon att vara ensam
tillsammans med.

Någon att älska med.

Någon att andas med.

Livet ut.