jag tror faktiskt att det är den allra värsta känslan i hela universum. att sakna någon, någonting, något. att sakna en tid som flugit förbi, som tagit ett avslut. att sakna en person. kanske avliden eller bara bortrest, växt ifrån, flyttat ifrån. bortkommen, missanpassad, förvirrad, försummad. att sakna någonting man en gång haft som är borta nu. att sakna någonting man aldrig haft som man så gärna vill ha. att sakna en känsla som kanske kändes väldigt bra, att sakna en kram, närheten av någon. saknaden av att prata med någon man inte pratat med på en lång tid. saknad efter en vän, en familjemedlem, en gammal vän från en annan tid. att sakna delar av ett annat liv, barndomsminnen. minnen som betytt något och kanske fortfarande betyder något. saknaden efter dofter, röster, hjärtslag. saknaden av att få sin hand hållen, en puss i pannan. en viss blick, ett visst ordval i en mening. att sakna förmågan att våga. att känna saknaden efter någon eller något som aldrig någonsin kommer att komma tillbaka.

det är nog universums allra värsta känsla. en sorgsen, bitterljuv känsla som inte går att styra. det finns mycket man kan känna saknad efter som man förmodligen också kommer att sakna eller att längta efter. brutalt, ofattbart många gånger. att sakna något man aldrig trott att man skulle sakna.

att sakna någon som inte är värd att bli saknad.