Jag vaknade fjorton timmar senare än vad jag brukar idag.
Jag visste inte baksida eller framsida.
Det enda jag såg var ljuset.
Av sol och snö.

Kommer du ihåg kylan?
Vi gick de där fem kilometer.
I rädsla ner för backen.
I kärlek på asfalten.
Din kärlek. Till henne.
Min kärlek. Till min hood-tröja.

Nu sitter jag och tittar på min småkompis.
Jag köpte honom igår.
Han är röd och gul.
Och han ger mig bara positiv kritik.
Han är lite som du.
Men tror på mig.
Han är lite som jag.
Men tror på sig.

Vi gick till affären i byn i torsdags.
Vi handlade mjölk.
Då kom tanken tillbaka till varma mackor.
I ditt kök.

Min småkompis är mycket bättre än du.
Han får plats i min hand.
Han får sova vid mitt hjärta.
Han ligger still utan att säga emot.

Jag namngav honom inte efter dig.
Om du nu skulle tro det.
Nej, han heter något mycket bättre.
Kanske för att han är så tyst och snäll.

Men Råbört är hans namn.
Ellor Robert.
Det beror på.
Är du skåning så får man ju ta till med sin dialekt.
Jag är glad för att jag är det.
Slipper den där konstiga dialekten vid västkustens bro.

Nu ska jag och Råbört ut och leka i snön.
VI ska ha kul.
Adjö.