Och så flög det en sten ned från mitt knäveck.
Jag kunde skrika.
Högt.
Det kändes som ett uppror då jag sprang. Fort.
Flämtande.
Bort från skavande.
Hem.

Det var som en björn som velat sova.
Argt, brutalt, ville jag nu bara leva.
Inte lyssna på dålig musik eller läsa tråkiga böcker.

Jag ville resa i fantasin.
Måla ett porträtt av en främling.
Köpa en Polaroid-kamera.
Spola ned min mobil.

Vara min. Och ingens alls.