I just de ögonblicket,
just då,
ville jag bara öppna munnen och låta orden komma,
låta känslorna flöda ur mig.

Men jag kunde inte,
jag kunde verkligen inte.

Med gråten i halsen fick jag bita ihop,
bita mig själv i läppen för att påminna mig
om att inte öppna munnen.
För jag vet att om jag hade öppnat den
så hade jag inte kunnat stoppa mig själv.
Inte kunnat stoppa allt,
allt som har byggts upp inom mig.

Jag vet att jag borde ha öppnat käften och sagt något,
jag vet de nu,
i efterhand.

Visste är det lätt att vara efterklok,
javisst, de är de.

Men just i det ögonblicket,
så kunde jag bara inte.
Något stoppade mig...