Satt nog i över 20 minuter och bara stirrade
på dataskärmen och skrivbordet,
började skriva en rad,
en mening,
något ord - För att sen radera det.
Och börja om. Om och om igen.
Det är lite så det känns just nu,
man tar ett steg framåt,
i tro om att nån ska va där och fånga en,
i tro om att folk ska förändras, till det bättre.
Men nej, så fel man kan ha.
Och när man väl märker att de var fel
- Så backar man tillbaka,
men inte bara ett steg utan flera.
Och så börjar man om, om och om igen.
I hopp om att nästa gång man tar ett steg framåt
så ska det verkligen vara nån där som tar emot en.

Förstår du vad jag menar? "Between the lines" ?